Italien och flyktingfrågan då och nu

De strömmar av flyktingar som kommer till Italien från norra Afrika när det råder oro i det området och som periodvis fyller de italienska nyhetssändningarna, kan ses i ljuset av Italiens kolonisering av bla Libyen under 30-talet.

Just det gör Margaret Mazzantini i kortromanen Mare al Mattino (ung. Havet på morgonen) - alltså ställer flyktingfrågan i ett perspektiv som tvingar läsaren att reflektera över hur vi ser på och behandlar de flyktingar som kommer. Man kan säga att hon sätter flyktingfrågan in i ett historiskt sammanhang som syftar till att uppmärksamma komplexiteten i frågan.

Under Ghaddafis kupp mot kungen av Libyen (1969) var det italienarna som blivit kvar i Libyen efter kolonialtidens som tvingades fly tillbaka till Italien. Många hade efter 40 år i utlandet förlorat sina italienska rötter och hade svårt att acklimatisera sig till livet i Italien, där de för övrigt blev behandlade just som flyktingar från främmande land.

I boken möter läsaren en italiensk familj som flyr från Ghaddafis Libyen för 40 år sedan och man återser dem i nutid med Vito i förgrunden, sonen som är född i Italien men med familjens historia hela tiden närvarande. Man möter även den libyska pojken Farid som tillsammans med sin mamma försöker fly från Libyen under oroligheterna i fjol och kan inte låta bli att dra paralleller mellan familjernas öden samt förvånas över den politiska oviljan att hantera flyktingarna oavsett deras nationalitet (som om den skulle spela någon roll) trots Italiens uppenbara inblandning i Libyens historia.

I fjol läste jag även Nessuno si salva da solo (ung. Ingen räddar sig själv) av samma författare men skrev aldrig om den, troligen för att den inte alls engagerade mig som den nya boken. Det finns ett par böcker av Mazzantini översatta till svenska, men det är nästan tio år sedan sist. Dags igen?