onsdag 30 november 2011

Barfota änglar

Två trasiga unga kvinnor flyr till Japan för att... ja för vad då? Jag blir aldrig riktigt engagerad i Barfota änglar av Linnea Willèn. Boken är fragmentariskt skriven och hoppar från bilder från Linneas uppväxt via tiden efter asienresan för att landa med huvudfokus på flykten till Asien.

Det är lätt att förstå att två tjejer som har blivit utnyttjade hittar och tyr sig till varandra. För att komma bort från sin bakgrund flyr de till Asien tillsammans. Fast egentligen flyr det bara till ett än mer destruktivt levene, skillnaden är att de inte längre kan skylla på någon annan än sig själva och på något vis har jag svårt att tycka synd om dem. Det saknas länkar mellan de olika tidsperioderna. Varför bor till exempel Linnea hos pappan efter asienresan? Mycket sägs men lite förklaras.

Jag hade hellre läst en bok med utgångspunkt i Linneas grymma uppväxt med en pappa som utnyttjar henne sexuellt från en väldigt ung ålder med fokus på kampen därifrån. Just nu vill jag mest säga till Linne och Emma att det är dags att ta tag i sitt liv!

Jag vet egentligen inte vem som är bokens målgrupp, men jag kan tänka mig att det främst är ungdomar som skulle uppskatta den - en bok att både förfäras över men i hemlighet även lockas av för den tonåring som desperat önskar att bryta sig loss och slippa ta ansvar för sitt liv.


Om italienare

"Italienaren är opålitlig, lögnaktig, feg och glömsk. Han trivs bättre med en dolk än med svärd, bättre med gift än med läkemedel. Han är het i förhandlingar, konsekvent bara när det gäller att vända kappan efter vinden."


Berättaren i Umberto Ecos senaste roman Begravningsplatsen i Prag har inte mycket till övers för någon, inte heller för italienare.

tisdag 29 november 2011

Pojkarna

Visst hade jag sett mycket fram emot att läsa Pojkarna av Jessica Schiefauer som jag vann i ett ungdomsbokspaket på boktipset.se tidigare i höst. Förväntningarna steg såklart när den vann Augustpriset i barn- och ungdomsboksklassen. Trots de höga förväntningarna trodde jag någonstans ändå jag skulle bli besviken för vad jag hört och läst om handlingen lät trots allt ganska banalt.

Fast när jag läser boken finns det inget banalt alls i att tre tjejer som killarna i skolan älskar att hacka på av en tillfällighet upptäcker ett elixir som förvandlar dem till pojkar och som ger dem möjlighet att ta del av en ny verklighet som tidigare varit dold för dem. Det är helt självklart. Det är en berättelse som verkligen fångar mig. En berättelse om utanförskap, vänskap, identitetsskapande, brytning, beroende. Och den är rikigt riktigt bra.

För mig som har två barn som ännu inte nått riktigt den ålder som personerna i boken eller åldern för de förväntade läsarna till boken väcker den dessutom frågan om pojkars ställning, framför allt i skolan. Är det så generellt så illa som det beskrivs i boken eller kan det ses som ett undantag, hur det kan gå när det spårar ur? Hur är det i så fall möjligt att det kan ha gott så långt att killar tillåts systematiskt trycka ner tjejerna på det viset inför en vuxenvärld som bara ser på? Jag vet såklart att mobbing finns överallt och det är i sig ett fruktansvärt problem, men boken ger mig en väldigt mörk bild av att pojkar är konsekvent elaka och tjejerna är deras offer. När jag läser boken kan jag inte låta bli att undra hur Sverige har blivit det jämställda samhälle det blivit de senaste åren - för jag kan inte föreställa mig en enda killarna i boken som föräldraledig pappa.

Det var kanske ett sidospår, men det var sådant som dök upp i huvudet på mig under läsningen. Det är i vilket fall en mycket bra bok och jag ställer den i min hylla med böcker som jag hoppas att min dotter och därefter min son kommer att läsa och uppskatta om några år.

måndag 28 november 2011

Tre starka kvinnor


I fredags läste jag ut Tre starka kvinnor av Marie Ndiaye som jag köpt för det presentkort på adlibris jag vann hos Fru E tidigare i höst. Det är en väldigt stark bok om svårigheten att vara senegalesisk kvinna vare sig man bor i Senegal och eller i Frankrike som en gång koloniserade landet. Jag blir alltid så upprörd när jag läser om fd kolonialmakter som numera vägrar ta ansvar för vad de gjort i historien och lämnar efter sig trasiga länder utan medel att lappa ihop sig själva. Tre starka kvinnor är inget undantag. De kvinnor som skildras av författaren som lever i Senegal räknas inte för att de är just kvinnor, kvinnorna i Frankrike däremot räknas inte för att de kommer från Afrika. Förnedringen i att inte synas, inte räknas är central och därtill kommer den totala kränkningen när drömmen om Frankrike visar sig inte vara mer än en schimär som krossas i ett mörkt rum bakom en restaurang.

Bokens första stycke är en åtta rader lång mening som trasslar in sig i sina bisatser. Jag  läste den säkert tio gånger innan jag bestämde mig för att strunta i att reda ut det eventuella syftningsfelet i sista raden och gå vidare. Antagligen är de långa och ibland krångliga meningarna en följd av översättningen från franskan och kanske vänjer jag mig eller så blir det bättre efter att tag för efter ett tag glömmer jag bort svårigheterna jag hade i början. Innan jag jag började läsa boken hade jag inte förstått att det inte är en sammanhängande roman utan tre olika berättelser. Därför blev jag först besviken när den första berättelsen som fångade mig väldigt stark tog slut och ersattes av en som jag inte kunde ta till mig på samma vis. Fast i efterhand så ser jag väven som berättelserna utgör i sin helhet då de speglar sengalesiska kvinnor i olika situationer och som ger en komplex bild av den problematik som är kärnan i alla tre berättelserna.

Det är en stark bok som är mer än bara en bok - den väcker tankar, känslor och den stannar kvar. Det är en bok som har något att säga om vår värld, något som är större än varje enskild berättelse. Jag hoppas vi framöver får se något mer på svenska av Marie Ndiaye - och om jag får önska så gärna en hel roman med ett ännu mer djupgående kvinnoporträtt.





Tre dagar tre böcker


En sån här gosig filt perfekt för läsning
kulnahöstdagar fick jag av tjejkompisarna
 i födelsedagspresent, en vinröd!
Jag har haft en riktig läshelg och läst ut tre böcker på tre dagar, det händer inte ofta men är det inte så en perfekt hösthelg ser ut!?!

Dimman har legat tjock och inte direkt uppmuntrat till att gå ut så det dåliga samvetet som annars infinner sig som ett brev på posten om man lägger sig under en filt i soffan uteblev helt.

Dessutom har jag faktiskt även hunnit med både lussebak och spa med  tjejkompisarna - så det har varit en toppenhelg på många vis.

Böckerna då? Det var
Tre starka kvinnor av Marie Ndiaye
Pojakrna av Jessica Schiefauer och
Barfota änglar av Linnea Willèn

Egentligen hade jag tänkt kortrecensera dem i detta inlägget, men när jag började skriva så insåg jag att jag hade mer att säga än jag först trodde, så det kommer recensioner inom kort.

fredag 25 november 2011

Fler dumma vuxna

En av de saker som är så bra med Jacquline Wilson är att det alltid är barnet som står i fokus och att problemen hela tiden ses från barnets synvinkel. För problem finns det ofta och många i hennes böcker. Utanförskap är ett tema som återkommer, frånvarande föräldrar ett annat och ofta i kombination med vad som närmast kan beskrivas som social misär.

Social misär är ett ganska milt uttryck för att beskriva den miljö som Lily och hennes tre småsyskon i boken Lily Alone lever i med sin unga mamma som saknar medel för att ta hand om dem. När hon sedan sticker iväg på semester med sin nya pojkvän och barnen lämnas ensamma i en vecka står Lily med ansvar för familjen. Ett ansvar som inte bara innebär att se efter sina småsyskon och se till att de har mat att äta utan även att hålla sig undan från vuxenvärlden. För Lily vet att att hennes mamma har gjort fel som lämnat dem själva, men hon  lskar sin mamma och gör allt för att skydda henne från omgivnings fördömande och från socialen och polisens snokande. Blir de påkomna råkar mamma illa ut och därför måste de gömma sig tills mamma är tillbaka.

Kanske har barnen (läsarna allstå) förmågan att se det lite som ett äventyr, även om det är ett ganska läskigt äventyr, men som vuxen verkligen lider och våndas jag med barnen i boken till den nivå att det nästan blir plågsamt att lyssna vidare. Författaren vet precis hur barn resonerar och det är en anledning till att hon är så bra och hon tar barnens parti gentemot en vuxenvärld som har förlorat den förmågan.

Det där med slutet är väldigt intressant. Som läsaren har man sympati med barnen i boken och de vill inget hellre än att återförenas med sin mamma och fortsätta leva som vanligt. Förnuftet säger dock att dessa barn kanske har det bättre någon annanstans, där de har varsin säng att krypa ner i och inte delar på en madrass allihopa, där det serveras varm mat och ibland en frukt till mellanmål. Ett lyckligt slut blir därför i det närmaste omöjligt att uppnå, vilket iofs ger boken en än mer realistisk touch och läsaren lämnas i detta fallet med ett öppet slut. Mamman kommer tillbaka, men hur det skall gå för familjen lämnas öppet efter att barnen blivit väl, om än tillfälligt, omhändertagna.

Vi gillar verkligen Jaquline Wilson och har både lyssnat på och läst ganska många av hennes böcker. En sak man bör se upp med är dock att hon skriver böcker för olika åldrar och det finns en hel del man kanske inte vill låta barnen läsa för tidigt, såvida man inte är intresserad av att spendera minst lika mycket tid på att förklara boken som att läsa den.

Lily Alone är lite av en sådan bok. Vi satt hela familjen i bilen när vi började lyssna på den och insåg snabbt att 7 år kanske är i yngsta laget för denna boken, men sonen var oerhört fascinerad och ville inget hellre att att fortsätta lyssna. Så det gjorde vi. I detta fallet gjorde att han inte riktigt kan ta till sig allt i boken för handlingen var för honom helt enkelt för otrolig. Så visst har det blivit en hel del förklarande och vi har haft många samtal om vad en bra / dålig förälder är samt vad som är bäst för Lily och hennes syskon och varför hennes mamma inte gjorde rätt som lämnade dem själva.

Boken är utkommen 2011 och finns inte på svenska (än iaf)

torsdag 24 november 2011

Vinnarläsning att se fram emot

Som vanligt har jag hamnat lite på efterkälken, men även jag vill såklart kommentera och framförallt gratulera Augustprisvinnarna!

Ibland lockar vinnarna inte alls till läsning, men iår ser det annorlunda ut. Sedan tidigare står både Jessica Schiefauers Pojkarna (vinnare i barn- och ungdomsklassen)och Elisabeth Åsbriks I Wienerwald står träden kvar (vinnare i fakboksklassen) på min läslista. Efter att ha läst lite mer om Tomas Bannerheds Korparna (vinnare av skönlitterära klassen) undrar jag om inte även den borde hamna där. Dessutom ligger Man Booker Prize vinnaren Julian Barnes bok The Sence of an Ending utläst på ett nattduksbord nära mitt och lockar till läsning.

På tal om vinnare så har jag dessutom vunnit 2 böcker på boktipset.se idag! Nämligen Eldvittnet av Lars Kepler och Mannen som föll i glömska av Mia Ajvide. Jätteroligt. Dock dröjer det väl ett tag innan jag själv kommer läsa dem - först får familjen hemma i Sverige hugga in på dem.

Hoppas på mycket bra läsning framöver alltså :)




Dumma dumma vuxna


Jag drar just nu ett djupt andetag, ena handen beredd att greppa kaffekoppen närhelst tankarna låser sig och hoppas få till det första  inlägg på länge som liknar en bokrecension. (andas-in, andas-ut) Nu kör vi:


Sist vi var på barnbiblioteket lånade jag med mig en bok som jag ville läsa, Cuore di Ciccia av Susanna Tamaro. När jag sedan försökte få 9-åringen att läsa samma bok påstår hon att den har hon faktiskt redan läst och den var väl sådär enligt henne. Själv tycker jag den är jättebra!

Susanna Tamaro använder humor men skriver ändå med stort allvar när hon tar upp ett verkligt problem bland barn, nämligen övervikt. Michele (Ciccia) är en tjock pojke vars enda vän är Frig – ett kylskåp. Frig är den enda i Micheles vardag som erbjuder honom kärlek och trygghet och accepterar honom som han är.  

Micheles mamma ensamstående, hon är vacker, smal och framgångsrik. När hon kommer hem till sin son på kvällen mäter hon sin honom med måttband och kan inte förstå hur han hela tiden bara blir tjockare och tjockare och tvingar honom att springa runt trädgården och göra övningar för att göra sig av med kalorierna. Även pappan är framgångsrik och eftersom han inte har tid att motionera själv i veckorna så tillbringar han sina umgängeshelger i motionsspåret med sin son trots att Michele hatar att springa.

Detta är inte den slags bok som direkt uppmanar barn att fundera kring vikt och att ändra sina kostvanor (som den nyutkomna svenska  boken Tjocke Albin tänker om) utan en bok som mer handlar om relationer mellan barn och vuxna och den tar upp ett stort problem – nämligen det att de vuxna ser sina barns problem utan att förstå att de själva och deras handlingar faktiskt kan vara en del av problemets kärna. Föräldrarna lyckas inte förstå att Frig och de fantastiska historier han berättar när Michele öppnar dörren till kylskåpet är den enda som för ett litet ögonblick kan få Michele att glömma sin ensamhet. Så när de ser att deras dieter och motionsprogram inte gör Michele smalare försöker de lösa problemet med hans fetma genom att skicka de iväg honom till Anjovis-institutet, ett avmagringsinstitut med mål att göra barnen smala som stickor. Men Micheles problem är egentligen inte att han är tjock det är bara ett symptom för hans verkliga problem - ensamhetenSå fort han får chansen rymmer Michele och då tar ett otroligt äventyr vid och Michele som har blivit utsedd Riddar Bullhjärta* av Frig får efter lite strapatser tillslut ändå bli en riktig hjälte.

Boken finns tyvärr inte på svenska. 

*Cuore di Ciccia har jag fritt översatt till Bullhjärta (enl. Cuordileone - Lejonhjärta). Ciccia är en benämning på en mullig person, men i mitt tyckte lite snällare än de svenska varianter jag kom på just nu (tjockis, fetknopp etc) 


onsdag 23 november 2011

Val man gör...


Jag har hört att vissa köper diskmaskinsmedel efter pris eller hur effektivt själva diskmedlet är. Det där har jag lite svårt att förstå - diskmaskinsmedel köper man väl efter vilket format lådan har? Det finns ständigt behov av nya serietidningshållare!

Kvinnan utan åsikter

... ja, precis så känner jag mig just nu. Jag slukar böcker och allt jag läser är precis lagom bra. Så skriver jag några rader om vad jag läst, men det blir aldrig mer än en mening eller två innan det tar stopp. Därför blir det aldrig av att jag trycker på publicera - har jag ingenting att säga kan det ju lika gärna va... Släpper det inte snart får jag väl börja skriva om annat under tiden!

torsdag 17 november 2011

Hole rally i bilen

I höst kör jag Harry Hole rally i bilen. Nu har jag lyssnat på fyra av Jo Nesbø, men jag hoppade över del tre i serien, Rödhaken, helt enkelt för att jag inte hade den. Strax innan jag lyssnat klart på femma, Djävulsstjärnan, så läste jag hos Anna med bloggen och dagarna går... som också läser Hole just nu att just trean var den som hon gillat bäst. 


Så därför jag gjorde något som har börjat bli en vana nu... -iaf enligt det ordspråksom säger att en gång är ingen gång men två gånger är en vana. Jag klickade in på dito.se och beställde Rödhaken. Dito är nästan lite för smidigt, där söker man direkt om man vill ha ljud- eller e-bok för nedladdning och man får inte träffar på femtielva olika medietyper som på bokus eller adlibris. Dessutom har de de gånger jag jämfört priserna haft lägst pris - farligt farligt är att de sparar kontokortsnumret så att klicka hem en bok tar inte mer än ett ögonblick. Var skall detta sluta? Det som för mig verkade överflödigt -att bokus öppnade en e-bokshandel när böckerna ändå finns på bokus, har iaf fått mig att handla mer än jag trodde jag hade behov av!


Det blir såklart lite hopp att gå från bok fem tillbaka till trean, men jag vill så gärna gilla Harry Hole så jag fortsätter ge honom chans efter chans :) 



onsdag 16 november 2011

Irritationen har lagt sig

...och jag känner mig nöjd med läsningen av Himmelsdalen efter "utbrottet" tidigare i veckan då jag kände att författaren själv spoilat den i en intervju. Efter att jag hade läst ut boken läste jag baksidestexten och insåg att det står ungefär samma sak där som Marie Hermanson sa i den där intervjun som jag tyckte förstörde inledningen av boken. Men men. Nu vågar jag iaf inte skriva så mycket om boken av rädsla att förstöra upplevelsen för någon annan!

Den är riktigt riktigt bra, men läses gärna utan att veta för mycket. Vad jag gillar så mycket med boken är leken med metaforerna himmel och helvete och att inte bara kan det som verkar vara ett himmelrike egentligen dölja ett helvete utan det beror såklart även på vilken position man själv har. Mer än så får ni inte veta :)

måndag 14 november 2011

Pustar ut

Nu har jag just lagat, ätit och diskat upp efter årets sista födelsedagsmiddag. Nu dröjer det exakt 10 månader och 27 dagar tills nästa års födelsedagsrace drar igång igen...


Så här såg det ut får någon vecka sedan när det var jag som firade.


söndag 13 november 2011

Sköna söndag

Det har inte blivit så många "sköna söndagar" i höst. Det har varit så många födelsedagar, helger då delar eller hela familjen varit bortresta, begravning på Irland och trevliga besökare. Nu har lugnet lagt sig och efter en hektiskt dag i Milano igår, då det först var Luciaövning (mysigt!) och vi sedan gick på stan (panikmycket folk!) har vi bara tagit det lugnt idag.

Dagen började med en välförtjänt sovmorgon, påföljd av söndagsmiddag på en lokal restaurang och sedan en lång promenad i parken i underbart höstväder - jag borde verkligen haft med mig kameran!!! Jag har börjat läsa en italiensk ungdomsbok av Susanna Tamaro och snart blir det risgrynsgröt - lagom (o)ambitiös matlagning får avsluta helgen.

Vad har du gjort i helgen?

fredag 11 november 2011

Bokpaket som heter duga

Lyckliga barn fick ett fullmatat paket med försenade födelsedagspresenter från sina engelskspråkiga kusiner idag. Idel favoritförfattare och en ny bekantskap:

Roddy Doyle - Rover saves Chistmas och The Meanwhile Adventures
Dav Pilkey - 2 Captain Underpants (ny bekantskap)
Jaquline Wilson - Lily Alone (ljudbok) och Lizzy Zipmouth
Roald Dahl - En underbart illustrerad utgåva av James and the Giant Peach
Eva Ibbotson - Which Witch och The Dragonfly Pool


Några av böckerna i paketet

Fantastiska släktingar och fantastiska amazon som gör att bokpaket enkla och prisvärda att skicka kors och tvärs över hela Europa!!

torsdag 10 november 2011

Kort om Vart tog den söta lilla flickan vägen

Jag hade inte hört talas om den svenska deckarförfattarinnan Åsa Lantz när min italienska kompis kom och visade mig en bok som hon köpt. Den var av just Åsa Lantz och hade titeln La mente pericolosa delle donne (ung. Kvinnors farliga sinne). Delvis uppmuntrad av mig har hon har fastnat för den svenska deckarvågen och ville veta vad jag ansåg om hennes val. Nu kunde jag ju inte säga någonting alls, men kanske var det att titeln verkade så motsatt den svenska Vart tog den söta lilla flickan vägen som gjorde att jag blev nyfiken.

Boken är bra och har ett ordentligt driv i historien där man möter en hel massa faktiskta och tänkbara samhällsproblem inom vitt skilda områden, såsom adoptionsfrågor, illegal invandring, organiserad brottslighet etc. Samhällsengagemanget får den att emellanåt verka väl pretentiös och det sänker trovärdigheten - men hög trovärdighet är å andra sidan sällan ett kriterium för en bra deckarhistoria!

Att spoila en bra bok

!!Detta inlägg innehåller däremot INTE någon spoiler!!

Jag brukar aldrig skriva halvtidsrapporter, men denna boken har varit speciell för mig sedan jag såg den första recensionen i slutet av augusti, en riktig måste-läsa-bok. Himmelsdalen måste vara den boktitel jag nämnt flest gånger under året. Men det är först nu jag har den i min hand och faktiskt läser den.

Marie Hermanson är en absolut favoritförfattare och för att inte riskera att förstöra läsupplevelsen har jag varit väldigt försiktig med att läsa recensioner av den. Tyvärr gjorde jag ett misstag som jag ångar djupt. Under bokmässan såg jag på nätet ett fragment av en intervju med Marie Hermanson där hon, författaren själv, avslöjade saker som jag helst inte hade velat veta innan jag läste boken. Det innebar att under de första drygt 100 sidorna väntade jag bara på det jag visste skulle hända... Trist trist trist. Jag hade velat att det skulle bli en överraskning - för det är det hon är så oroligt bra på, att överraska läsaren med det oväntade. Boken Hembiträdet är ett lysande exempel på det.

Nu har jag läst halva boken och jag vet ingenting om fortsättningen och jag har börjat njuta av läsningen. Därför hoppas jag verkligen att det finns fler överraskningsmoment att vänta sig!

onsdag 9 november 2011

The Help - filmen

Jag ser väldigt mycket fram emot att se The Help (Niceville alltså). Men i Italien har den inte premiär förrän i februari 2012 - sist av alla länder enligt listan på imdb.com !!!

Nu vill jag ju ändå inte se den dubbad till italienska, för efter att ha läst boken på engelska så är jag övertygad om att historien gör sig bäst på originalspråk, oavsett medium. En sak jag fortfarande inte fått svar på är hur man i den svenska översättningen behandlat den kraftiga sydstatsdialekt som boken delvis är skriven på !? Den vill jag inte gå miste om i filmen heller.

Via Google får jag dock det glädjande uppgiften att jag kanske kan hoppas på en riktigt bra julklapp: Den bästa gissningen för The Help DVD Release Date är December 6, 2011.


Ni som sett filmen redan, vad tyckte ni om den? Lika bra som boken? Bättre? eller finns det risk att bli besviken?

tisdag 8 november 2011

The Vault

Jag kan inte låta bli att älska Ruth Rendell och hennes kommisarie Wexford trots att jag har en del invändningar mot den senast utkomna; The Vault.

Det att både författaren och hennes kommissarie har blivit både gamla och trötta. Wexford har gått i pension men kan inte riktigt släppa polisyrket. Det är en ganska kort bok, men både inom familjen och i "jobbet" (som egentligen inte är något jobb eftersom han är pensionerad...) är det dramatik. Konstigt nog verkar det som att Wexford intresserar sig mer för polisfallet än vad poliserna själva gör. Utredningen står still när han  av familjeskäl är förhindrad att medverka. Sen upplever jag honom nästan handlingsförlamad och bitvis ointresserad av ta reda på mer bakom familjedramatiken.

Det är faktiskt ganska skönt att boken är kort, annars hade jag nog tröttnat... Det är för många misstänkta som har liknande namn och krångliga släktförhållanden, fast egentligen vet man inte namnet säkert och därför nämns en massa alternativa namn gång på gång så det blir svårt att hålla reda på om Keith Grey är en faktisk person en en möjlig person som likagärna kan heta Kenneth Thingamajigs.

Nu har jag klagat nog. Tur att jag började inlägget med att skriva att jag ändå älskar Ruth Rendell. Har man inte läst Wexford tidigare, så finns det ingen anledning att börja med denna - men stor anledning att läsa tidigare Rendell-böcker. Men för alla som älskar engelska polisromaner och har följt Wexford så är det klart läsvärd!

måndag 7 november 2011

Jag infaller i kören som ropar Ja till Liv!

När jag läste Prins Charles känsla av Liv Strömquist i somras så kände jag mig lite besviken, jag såg inte den storhet som så många andra hade sett och skrivit om. Men jag ville så gärna tycka om det jag läste så jag passade på att delta i utlottningen av Ja till Liv hos Böckerx3 och blev superglad över att vinna utlottningen.

Jag skulle kunna gå igenom varenda bokstav i Liv Strömquists ABC och lyfta fram briljansen, men jag ska bara ta några exempel, däremot vill jag säga att jag tror att om vi alla hade Livs förmåga att se igenom samhällsstrukturerna så hade världen varit en bättre plats att leva på! Tack Liv.

Boken öppnar genialiskt med A för Arbetslinjen som är ett nedslag på en vetenskaplig historiekonferens 1000 år fram i tiden med temat forntida moderater där man dissekerar och försöker förklara den moderata livsstilen i ett historiskt perspektiv. Det är härligt att känna sig politiskt obunden så man kan skratta gott utan att få dåligt samvete inför ev partikamrater!

Tack särskilt för K som i Kulturtant som ger oss kulturtanter en fantastiskt upprättelse gentemot all de skit som kulturtanterna får ta trots att det är vi som "bär upp, står ut med och möjliggör mäns astråkiga kulturproduktion"!

Månadens manshora är en odyssè över historiska och nutida manshoror som trots sin minst sagt märkliga (understatement!) livsstil inte trampas ner i dyn såsom en kvinna hade gjort utan tvärtemot höjs till skyarna av både män och kanske framför allt kvinnor som aldrig verkar upphöra att dras till förtryckare och manshoror.

V som i våld är en klarsynt analys av hur våld kan legitimeras eller fördöms beroende av vem som utför det.

Många av serierna behandlar olika orättvisor och flera av dem ojämställdheten mellan män och kvinnor och många gånger inom områden som man (=jag) inte reflekterat över hur ojämställt det är (t ex i I som i Inkvotering om TV-serier). Samtidigt visar hon att det har skett förändring - tack och lov, för hur många skulle vilja gå tillbaka till det 70-tal som skymtar fram i F som i Fundamentalism!? Egentligen är det tunga ämnesval, men den ironi och satir som Liv använder gör att det är lätt att ta åt sig och mellan allt allvar känns det befriande att tillåtas skratta obehindrat åt Livs karraktärer.





Fina bloggare

Jag har verkligen underbara bloggvänner som ger mig utmärkelser trots att jag nästan inte bloggar så flitigt just nu men snart snart hoppas jag vara igång igen och hinna blogga och läsa bloggar ordentligt igen. Denna hösten har varit smått galen. Tack och lov för ljudböcker säger jag bara så jag åtminstone hinner med att lyssna på böcker i bilen!

Jag har senaste veckorna fått utmärkelser av 5 fina favoritbloggare. Tusen tack till:

Bokomaten 
Klok som en bok
Mimmimarie
Ylva
Boktokig

...som troget läser min blogg fast jag inte varit någon flitig bloggare under hösten. Det värmer såklart extra mycket :)

Givetvis förtjänar de ovan nämnda bloggarna att få tillbaka en utmärkelse från mig, och till listan lägger jag 6 andra favoritbloggare att förvalta och föra vidare utmärkelsen (de ursprungliga reglerna har försvunnit någonstans på vägen så jag lämnar öppet att göra som man vill - säkert har flera redan fått den av någon annan).

Någon är ny bekantskap, någon har jag följt länge och ett par har jag träffat irl!

Nattens bibliotek 
Ingrids boktankar 
och dagarna går...
Fru E:s böcker
The Book Pond
Hermia Says


Denna gången lämnar jag inga närmare motiveringar, detta inlägg har nämligen redan legat halvfärdigt i över en vecka på datorn, och om jag skall lägga till personliga motiveringar riskerar det att aldrig bli klart...



söndag 6 november 2011

Anna och Mats bor inte här längre

Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk var en riktigt plågsam historia om ett äktenskap i upplösning, där förnedringen inte visste några gränser. Skilsmässan känns inte bara nära förestående, utan även som den enda lösningen för Anna och Mats. När man möter huvudpersonerna i Anna och Mats bor inte här längre några år senare och de just håller på att separera till förstår man att de trots allt fortsatt ett tag eftersom de först nu bestämt sig för att separera.

Hyllningen av den lyckliga skilsmässan som varit aktuell i höst med antologin Happy happy känns väldigt långt bort i von Zweigbergks roman. Alla inblandade drabbas hårt av att familjen splittras, inte minst barnen. Jag lider så fruktansvärt med dem och den rotlöshet som de kastas ut i. Även Mats som till en början verkar vara den som tagit sig igenom separationen lättast av dem genomlever en kris som han inte riktigt klarar av att hantera på egen hand.

Det är mycket lidande, men boken kryper inte under skinnet på det obehagliga vis som Vulkanens mun gjorde. Där gjorde de varandra så fruktansvärt illa, nu handlar det mer om att ta sig igenom krisen efter separationen och hur man plötsligt är utlämnad till sig själv. Inom äktenskapet var det lätt att skylla på partnern, men när partner inte längre finns där blir det kanske mer uppenbart att det finns saker hos en själv som bearbetas för att man skall orka igenom och ta sig ut hel på andra sidan. Zweigbergk beskriver denna process med en otrolig inlevelseförmåga som gör att jag som läsare helt absorberas in i romanfigurernas situation. Fascinerande och bra!

Jag köpte boken genom Bokus nya e-bok satsning dito. Där kan man fortfarande fynda sin första e-bok för 29:-

fredag 4 november 2011

Har lyft på locket till skattkistan!


Alla mina nya höstböcker har anlänt!

Från ovan och ned:

  • Ännu oöppnad present som verkar misstänkt likt en bok från kär kusin med vackert virkat bokmärke - är inte det en ledtråd så säg :)
  • Linnea Wallén - Barfota änglar. Present från fin vän som varit på besök.
  • Elly Griffiths - Janusstenen. Bokomaten har gjort mig nyfiken på Griffiths och jag slog till när tidningen Yourlife hade ett erbjudande om gratis bok + tidning. Först ska jag dock läsa hennes första som redan står i bokhyllan på engelska.
  • Åsa Anderberg Strollo - Hoppas. Vinst från Enligt O
  • Marie Ndiaye  - Tre starka kvinnor. Köpt med presentkort från Fru E's födelsedagstävling tidigare i höst. 
  • Marie Hermanson - Himmelsdalen. Även den med presentkortet från Fru E's födelsedagstävling.
  • Peter Barlach - Fifteen Love. Vinst från boktipset.se (ungdomsbokspaket)
  • Lina Forss - Kär i kärleken. Vinst från boktipset.se (ungdomsbokspaket)
  • Jessica Schiefauer - Pojkarna. Vinst från boktipset.se (ungdomsbokspaket)
  • Camilla Läckberg - Änglamakerskan. Signerad vinst från boktipset.se 
  • Lotta Sjöberg - Family Living. Vinst på FB-sidan Family Living - the true story.
  • Liv Strömquist - Ja till Liv. Vinst från Böcker böcker böcker 
Tusen tack till alla er som jag vunnit och fått böcker av. Det känns verkligen som jag öppnat en skattkista!

Igår drog regnet in över oss och verkar parkera här ett tag framöver. Bästa tänkbara höstläsväder! Dessutom har jag ju sedan länge lovat en hel hög recensioner av redan lästa böcker. Men först skall jag ta hand om mina gäster som stannar över helgen.