Pojkarna

Visst hade jag sett mycket fram emot att läsa Pojkarna av Jessica Schiefauer som jag vann i ett ungdomsbokspaket på boktipset.se tidigare i höst. Förväntningarna steg såklart när den vann Augustpriset i barn- och ungdomsboksklassen. Trots de höga förväntningarna trodde jag någonstans ändå jag skulle bli besviken för vad jag hört och läst om handlingen lät trots allt ganska banalt.

Fast när jag läser boken finns det inget banalt alls i att tre tjejer som killarna i skolan älskar att hacka på av en tillfällighet upptäcker ett elixir som förvandlar dem till pojkar och som ger dem möjlighet att ta del av en ny verklighet som tidigare varit dold för dem. Det är helt självklart. Det är en berättelse som verkligen fångar mig. En berättelse om utanförskap, vänskap, identitetsskapande, brytning, beroende. Och den är rikigt riktigt bra.

För mig som har två barn som ännu inte nått riktigt den ålder som personerna i boken eller åldern för de förväntade läsarna till boken väcker den dessutom frågan om pojkars ställning, framför allt i skolan. Är det så generellt så illa som det beskrivs i boken eller kan det ses som ett undantag, hur det kan gå när det spårar ur? Hur är det i så fall möjligt att det kan ha gott så långt att killar tillåts systematiskt trycka ner tjejerna på det viset inför en vuxenvärld som bara ser på? Jag vet såklart att mobbing finns överallt och det är i sig ett fruktansvärt problem, men boken ger mig en väldigt mörk bild av att pojkar är konsekvent elaka och tjejerna är deras offer. När jag läser boken kan jag inte låta bli att undra hur Sverige har blivit det jämställda samhälle det blivit de senaste åren - för jag kan inte föreställa mig en enda killarna i boken som föräldraledig pappa.

Det var kanske ett sidospår, men det var sådant som dök upp i huvudet på mig under läsningen. Det är i vilket fall en mycket bra bok och jag ställer den i min hylla med böcker som jag hoppas att min dotter och därefter min son kommer att läsa och uppskatta om några år.