Currywursten

Ytterligare en underhållande roman är Die Entdeckung der Currywurst (Upptäckten av Currywursten på svenska) av Uwe Timm.

Jag tycker det är intressant i vilken utsträckning andra världskriget fortfarande är så aktuellt i tysk litteratur och återkommer gång på gång. Det verkar finnas oändligt många berättelser som tar sin utgångspunkt i misären och armodet under och efter kriget.

Just denna boken är, trots att den till största delen utspelar sig under den tidsperioden, en ganska lättsam historia.

Lena Brückner är historiens huvudperson, i bokens nutid är hon en gammal, nästintill blind, dam på ålderdomshem. Berättaren som minns sin uppväxts alla sina besök i Lena Brückners korvkiosk söker upp henne för att höra henne berätta historien om hur hon upptäckte currywursten som väl närmast är att betrakta som nationalrätt i dagens Tyskland. Och det är hennes berättelse som tar sin början i Hamburg under krigets allra sista vecka år 1945.

Vem och kanske framförallt var currywursten egentligen uppfanns verkar vara en fråga som på allvar engagerar. Uwe Timms bok utspelar sig i Hamburg, men även Berlin vill ta åt sig äran av att vara ursprungsort för denna nationella delikatess, och där finns även ett museum dedikerat Currywurstens uppkomst.

Enligt mig är tyska ett väldigt litterärt språk och jag älskar verkligen dess rytm. Det flyter så naturligt, som ett språk gjort för att skriva berättelser på. Trots att jag inte har läst något på tyska de senaste åren så var det inte alls svårt att hänga med i boken och det gav mersmak. Jag funderar på att läsa om Ansichten eines Clowns av Heinrich Böll som nästa bok på tyska.

Mitt stora problem är att min hjärna fortfarande efter 7 år i Italien inte klarar av att bearbeta tyska och italienska parallellt. Varje gång vi åker till tysktalande delen av Italien för att åka skidor så får jag kortslutning i hjärnan och blandar de två språken hej vilt - startar en mening på ett av språken och avslutar på det andra. Totalt obegripligt för den stackare jag försöker tala med.

Hjärtdjur

Bland vanliga läsare verkar det råda delade meningar om förra årets nobelpristagare Herta Müller. Jag måste säga att jag tycket boken Hjärtdjur är helt fantastiskt bra, men den är inte helt lätt att läsa. Språket är annorlunda, handlingen delvis fragmentarisk och symbolerna många så det finns ett motstånd att ta sig in i berättelsen.

Tar man sig över tröskeln så öppnar sig en värld otroligt avlägsen och främmande från den vi lever i. Språket blir vackert och flyter rytmiskt. Boken handlar om en grupp studenter på väg ut i arbetslivet. Men de är inte vilka studenter som helst. De tillhör en förföljd tysk minoritet i diktaturens Rumänien. För dem handlar det om att anpassa sig på ytan och samtidigt försöka hitta vägar att leva ett så fritt liv som möjligt där de kan läsa vad de vill, umgås med vem de vill, göra vad de vill etc. Att utstå förnedring är en del av vardagen, och man kan överleva och lyckas fly alternativt blir man en medlöpare eller tar tillslut sitt eget liv.

Det är inte längesedan och det är inte heller långt bort - ändå ter sig de omständigheter Herta Müller så främmande och jag kan hålla med om att böcker som denna är så viktiga. För vi får inte glömma. Och vi behöver dessa exempel så att vi kan motverka att historien upprepar sig.

Jag blev glad när jag såg att P1s nya radioföljetong är en annan av Herta Müllers böcker; Andningsgunga. Den kommer iaf jag att lyssna på!

Ett nobelprisminne

Under 1999 jobbade jag som bibliotekarie på Goethe-institutet i Stockholm. Dagen när Nobelpriset i litteratur skulle offentliggöras fick någon (min chef? jag?) ett infall och vi begav oss till Börssalen i Gamla stan för att beskåda spektaklet.

Journalisterna flockades kring den lilla porten och prick på klockslaget 13.00 kom Horace ut. Fylking var såklart där och ropade "Äntligen". Just det året var det så lyckat att det var den tyska författaren Günter Grass som fick priset. Givetvis innebar det att han höll Nobelföreläsning på Goethe-institutet samt många tillfällen att fira och skåla i sekt på arbetstid. När det gäller att fira är nog tyskarna trots sitt ryckte betydligt mindre stela än vi svenskar :)

Fotot är kanske inte bästa kvalitet, men jag har fotat av ett foto som jag tog på en presskonferens på Goethe-institutet i december för nästan 10 år sedan.

Idag är det dags igen. Årets nobelpristagare i litteratur ska offentliggöras. Jag tycker det är lite spännande att se om det är en författare jag har läst, eller någon jag ens har hört talas om...

Jag får återkomma senare med huruvida det är en igenkänning eller inte :)

Svindel. Känslor

Svindel. Känslor av W.G. Sebald är ingen sträckläsningsbok direkt. Jag har läst den under några veckor parallellt med andra böcker. Känslan när man läser den är nästan hyperrealistisk. Sebald skriver dokumentärt med infogade bilder och urklipp för att förstärka känslan av att återge en sann historia. Stora delar av boken består av en reseskildring (eller snarare två) av två resor i Italien. Att känna till några av de miljöer och städer han beskriver samt kunna lite italienska underlättar säkert förståelsen av romanen.

OM jag kommer läsa fler böcker av honom kommer jag läsa dem på tyska. Men jag har inte läst en tysk bok på många år så det får bli ett projekt för framtiden. Meningsbyggnaden på svenska känns onödigt tillkrånglad och ofta följa ett tyskt mönster. Jag tycker det, tillsammans med många föråldrade uttryck gör den svårläst. Men det kanske är meningen.... Skulle onekligen vara intressant att jämföra den med originalet.

Sebald lever inte längre men han har blivit mer eller mindre geniförklarad för de fyra böcker han hann ge ut. Man kan läsa om honom och denna boken på DN.se.