Vad är fri kärlek?

Julia Thorells serieroman Fri kärlek handlar om Juni som är uppväxt i kollektiv på 70-talet där fri kärlek var en självklarhet mellan de vuxna, sedermera singel i storstan där fri kärlek fungerar som hennes försvarssköld mot samhällets krav på tvåsamhet och hjälper henne både att förklara misslyckade förhållanden och glorifierar singellivet när hon blir ifrågasatt. Samtidigt är hon egentligen inte alls nöjd med singellivet och längtar efter någon. Men hur gör man? Juni vet inte hur hon ska förhålla sig till de killar hon träffar. Hon är livrädd för att binda sig för hur vet man vem som är den rätte och hon håller kärleken på armlängds avstånd trots att hon hela tiden dejtar.

Tyvärr gillar jag inte den slarviga stilen i teckningarna så mycket, och historien är lite tunn vilket drar ner läsupplevelsen av boken.

Rymma hem

Eva Björkstrands grafiska roman Rymma hem om hunden Moses tar intressant nog vid där Gängkrig 145, som jag bloggade om förra veckan, slutar. Eller Moses skulle rättare sagt kunna vara en av karaktärerna i den förra boken, efter det att den boken är slut.

I Rymma hem förmedlar de uttrycksfulla bilderna en stor del av handlingen. Bilderna berättar att Moses är medlem i ett våldsamt gäng. Han har dock drabbats av existentiell ångest och ifrågasätter hela sitt tidigare liv och försöker just rymma hem - bort från vad som varit. På vägen möter han både mot- och medmänniskor (som baksidestexten så fyndigt beskriver det).

Det är Moses egna tankar och dialoger som driver berättelsen framåt, men mest talande är bilderna som inte bara förstärker texterna utan även lägger till allt det som tankar och dialoger inte framför.

Lapidus i bild

Serier ser ut att kunna bli ett återkommande sommartema i min läsning denna sommaren och jag tänkte försöka göra ett inlägg varje fredag under ett tag framöver. Förra veckan skrev jag om Selma Lagerlöfs En Herrgårdssägen berättad av Marcus Ivarsson som jag läste nästan i eufori.

Det är kul med serieromaner och därför tog jag väldigt entusiastiskt tag i Gängkrig 145 av Jens Lapidus (text) och Peter Bergting (bild) efter En herrgårdssägen. Tyvärr fick jag inte alls samma upplevelse av den. Det första jag tänkte på under läsningen var att dialogen inte kändes helt naturlig, men antingen vande jag mig eller så blev den bättre för efter ett tag störde det inte mig längre. Denna boken saknar berättande texter och handlingen förs framåt enbart i dialoger (även inre dialoger) och genom bilderna vilket givetvis ställer stora krav på att det flyter på bra.

Det andra som jag inte gillade var att karaktärerna inte hade tillräckligt särskiljande drag så att jag direkt kunde identifiera vem som sa vad. Därför fick jag flera gånger stanna upp och tänka ut hur det ena hängde ihop med det andra.

Något som däremot roade mig oerhört var kapitlet Efterlyst som helt består av ett inslag ur Tv3-programmet. Eftersom jag nästan aldrig haft tillgång till Tv3 och dessutom nu bott utomlands i 10 år så har jag sett programmet max en handfull gånger. Ändå känns det som jag har hört Leif GW säga samma repliker som han säger i boken massor av gånger förut. Mycket bra fångar i både bild och text!

En annorlunda herrgårdssägen

Det är inte så ofta jag har tillgång till ett bibliotek och kan låna riktiga böcker. Så när jag väl har det tycker jag det är roligt att låna lite annat än vanlig skönlitteratur som jag läser året om i vilket fall. När jag strosar bland hyllorna blir det både serier och facklitteratur inom de mest skilda ämnen.

Selma Lagerlöf och jag har inte kommit så bra överens tidigare men i Marcus Ivarssons tecknade version av En herrgårdssägen händer det något märkligt när jag läser. När jag började läsa den tänkte jag nog att boken skulle ge mig ett hum om vad En herrgårdssägen handlar om och att jag därefter kan slippa ha dåligt samvete över att Selma Lagerlöf inte lockar mig speciellt mycket. Då den närmar sig slutet börjar jag istället övertygas om att det vore intressant att läsa originalet.

Bilderna är väldigt uttrycksfulla och talande i sin enkelhet och jag fascineras av hur mycket handling som får plats på sidorna. Gång på gång slås jag av hur han även använder sig bl a av drag från dalmålningar (nederst på bilden ovan) och andra grepp som får boken att kännas mycket genuin.

Marcus Ivarssons efterord om arbetet med boken fördjupar de tankar jag haft under läsningen om att den är trogen originalet i den mån det varit möjligt när man går från text till bild och intressant nog avslutar han med "Min förhoppning är att jag kan inspirera till läsning av originaltexten bland de som inte redan läst den" - och jag känner mig avslöjad på något vis, då det var precis det jag tänkt i slutet av boken trots att det inte alls varit min avsikt från början.

Legenden om Sally Jones

Jag är snart färdig med en analys av denna fantastiska bok, som jag ska presentera imorgon. Legenden om Sally Jones. Det är en äventyrsberättelse i barnboksformat som kan passa barn från ca 7-8 år och uppåt. Och inte minst vuxna! Bilderna är underbara och historien är en ömsint berättad historia om gorillan Sally Jones strapatsrika liv.

Miljöerna i boken är mytomspunna platser från början på förra seklet som verkligen är gjorda för äventyr: Istanbul, Orientexpressen, Borneos djungler, New York, ångfartyg etc.

Och bilderna - de kan man återkomma till gång på gång på gång.

Jacob Wegelius heter författaren (och konstnären).