Ups, fredag igen!

Hjälp vad veckan rusade förbi. Barnen hade ett par dagar ledigt i början av veckan och vi passade på att se mer film, bokbaserad igen, nämligen Boktjuven. Den hade varit riktigt bra om de inte envisats med att prata engelska med tysk brytning. Vad är poängen med det? Fruktansvärt störande filmen igenom. Synd på en bra historia. Jag har inte läst boken men min dotter älskade den. Filmen med - fast filmen var mycket sorgligare enligt henne. En riktig snyftare.

Jag läser Sarah Waters The Paying Guests, en tegelsten som heter duga, som nog tar ett tag att bli klar med. Det borde dock inte ha hindrat mig från att skriva om någon av alla andra böcker jag läst hittills iår, men vi är (äntligen) i slutfasen av vår renovering och hoppas snart flytta in i vårt nya hus och när jag slår mig ner framför datorn på kvällen så har jag inte alltid huvudet med mig.

På 70-årsdagen av Auschwitz befrielse

En av de sista böckerna jag läste innan 2014 blev 2015 var Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson, och vad passar bättre än att skriva om den idag på 70-årsdagen av Auschwitz befrielse. 

Jag brukar ofta tycka om Majgull Axelssons böcker, och denna gången var inget undantag - tvärtom, det är snarare en av hennes starkaste berättelser!

Miriam börjar bli gammal, i inledningen av boken fyller hon 85 år, och hennes drömmar och tankar tar henne all oftare tillbaka till tiden i koncentrationslägret. När familjen samlas för att fira Miriams födelsedag tror de att hon blivit dement då hon plötsligt uttalar "...orden hon inte har sagt en enda gång sedan hon kom till Sverige. Jag heter inte Miriam."

Genom sina tankar och i samtal med barnbarnet Camilla så berättas hela historien för läsaren. Det blir en resa som tar sin början i Auschwitz dit hon förts tillsammans med sin lillebror och en kusin och tar oss till efterkrigstidens Sverige.

(Spoilervarning)

Läsaren får följa denna egentligen romska kvinna som utmattad av sjukdom och hunger på tåget från Auschwitz till Ravensbrück byter sin trasiga klänning mot en död kvinnas klänning. På så vis har hon plötsligt blivit judinnan Miriam, och det visar sig vara hennes chans att överleva i kvinnolägret Ravensbrück, där romer stod allra längst ner i rangordningen bland fångarna. 

När hon sedan blir räddad och kommer till Sverige med de Vita bussarna behåller hon namnet och gör allt för att dölja sitt förflutna och skapa sig ett nytt liv. Romer var inte välkomna i Sverige och hade inreseförbud ända fram till 1954, så förklädnaden räddar henne ännu en gång och under en yta av perfektion lyckas hon dölja sin hemlighet för alla i sin omgivning tills hon på ålderns höst bestämmer sig för att det är dags att avslöja hemligheten.

Mycket passande dagen till ära ser jag just att boken vunnit Bokbloggarnas litteraturpris 2014 som anordnas av bloggen Breakfast Bookclub 

Höstens i snabbspolning

Hösten har varit lite upp och ner läsmässigt, jag har lagt mycket tid på att sy och nu håller jag på att flytta (en mycket utdragen process) så orken har inte alltid funnits, men nu tror jag minsann det har vänt! I väntan på nyutlästa böcker kommer en lista på vad jag trots all läst under höstmånaderna oktober och november.

Hägring 38 av Kjell Westö. Jag hade tänkt ge upp läsningen och lyssna på radioföljetongen eftersom det gick så långsamt att läsa, men kunde tillslut inte förmå mig till det för jag njöt av varje sida jag läste och var rädd att förlora den känslan. Förutom att det är en bra story så är Westö en fantastisk Helsingforsskildrare, väl värd alla priser han vunnit med boken!


Jag hade läst några ganska negativa recensioner av Än klappar hjärtan av Helena von Zweigbergk och drog mig därför för att börja läsa den. Helena von Zweigberg är relationernas mästarinna och i denna boken är det tre systrar och deras inbördes relationer som står i fokus. Systrarna närmar sig medelåldern och har genom åren utvecklat en ganska avmättad relation till varandra där de tar varandra för givna. Boken utspelar sig under en sommar som inte blir som vanligt och vare sig de vill eller inte måste fundera över och ta tag i det som förtigs under åren. Jag gillde skarpt! 
 
Jaktmark av Helen Tursten blev en mellanbok som som jag inte alls tyckte levde upp till förväntningarna efter serien om Irene Huss.

Min längtan efter att läsa Maria Lang blev stark, men jag tyckte det var för tidigt att läsa mitt fynd från i somras så jag blev glad av att kunna låna En skugga blott som jag inte läst tidigare. Underhållande som vanligt, men inte en av de bästa.

Brobyggarna av Guillou var den bok jag bloggade om senast.

Efter den blev nästa utlästa bok ännu en ljudbok, Röd måne av Elisabet Nemert. Förutom att jag generellt ogillar greppet när verkliga historia personer blir del av en skönlitterär berättelse så fascinerades jag av boken som utspelar sig i början av häxprocesserna.

Under tiden jag lyssnade på först Brobyggarna, sedan Röd måne, så försökte jag läsa VIP-rummet av Jens Lapidus på kvällarna. Trots att jag inte varit förtjust i hans tidigare böcker hade jag fått för mig att denna skulle vara annorlunda. Det var en period när jag ofta sydde till sent på kvällen och därför inte hann läsa så många sidor innan ögonen föll ihop. Jag tänkte inte ens så mycket på vad jag läste för jag behövde nog mest ett sömnpiller och efter en månad, när lånetiden gick ut, insåg jag att jag inte var så värst intresserad av att läsa klart boken. Så det gjorde jag inte.

Men, har jag läst den förut?

Det går inge´ bra nu. Allt som jag läser och sådant jag har sett fram emot att läsa faller mig inte riktigt på läppen.

Elin Boardys debut Mot ljuset var ju en så vacker bok men det har ändå inte blivit av att läsa Allt som återstår förrän nu (delvis för att jag lite tappade sugen att direkt ge mig på Mary Jones historia efter att med nöd ocg näppe tagit mig igenom Skattkammarön).

Egentligen borde den passa mig perfekt, en historisk roman med en kvinna i centrum -  en genre som jag brukar sluka relativt okritiskt, men det känns som jag har läst denna boken förut, att inget är riktigt nytt. Dessutom blandar jag ihop bokens Emma med Malin i Vägen mot Bålberget som jag läste tidigare iår. Språket fängslar mig inte heller som i hennes första roman så jag känner mig besviken och jakten på en riktigt bra bok fortsätter!

Tre romaner i en

Efter många trötta kvällar så kom jag igår till slutet av Vägen mot Bålberget av Therése Söderlind som är en historisk roman om häxprocesserna på 1700-talet. Men inte bara det, det är även en nutida relationsroman och dessutom är det en uppväxtskildring från 1970 talet som skulle kunna bli riktigt intressant.

Visst hänger de olika tidsperioderna ihop genom häxprocesserna, men handlingen hoppar inte speciellt mycket mellan de olika tidsplanen utan det är långa textsjok vilket ökar känslan av att det mycket väl skulle kunna vara tre olika romaner jag läser. Sista delen av boken berättas av sonen till en av de kvinnor som avrättats i häxprocesserna, när han på sin ålderdom ser tillbaka på händelserna. Jag väntar på att berättelsen ska hoppa tillbaka till 70-talet eller till nutid och det känns lite snopet när romanen tar slut där. Jag hade gärna läst boken uppdelad i två eller till och med tre romaner, för nu lämnar den mig med en känsla av att den trots sina många sidor förblir oavslutad.

2x Anneli Jordahl

När det gäller Anneli Jordahl så sparade jag mig ganska länge att läsa något av henne. När jag visste att jag skulle komma att lyssna på henne i mars så valde jag att inte läsa något innan utan att låta mig inspireras.

Sedan dess har jag läst tre böcker av henne. Att det blev Att besegra Fru J som blev den första boken var en tillfällighet, då jag inte ens kände till den boken tidigare. Den var en stor läsupplevelse som jag redan skrivit om. Sedan har jag bara fortsatt läsa Anneli Jordahl under våren...

Det är något med hennes språk som gör det lätt att tycka om hennes texter. De är ju tre väldigt olika böcker på det vis att Att besegra Fru J är en biografi, Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) är en roman om en verklig person (Ellen Key) och Augustenbad en sommar är rätt och slätt en roman. Eller så har de två senare böckerna mer gemensamt om man tänker efter, den ena utgår från en historisk person och den andra från en historisk plats - den sörmländska kurorten Augustenbad.

Även om huvudpersonen i Augustenbad en sommar är en ganska inskränkt karl som blivit sänd till kurorten av sin hustru för att bota sin alkoholism så har jag inga problem att själv förflytta mig i tiden till denna plats där tron på vattnets helande kraft är så stark. Språket gör i denna boken allt. Det händer i det närmsta ingenting (något författaren själv påpekade när jag lyssnade på henne) ändå är den lätt att tycka om, leva sig in i och vilja leva kvar i.

Boken med den långa titeln Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) om Ellen Key föll mig inte lika mycket i smaken som de andra två böckern. Mest för att jag nog förväntade mig att lära känna Ellen Key bättre. Men det läggs väldigt stor tyngd vid hennes långvariga, olyckliga förälskelse i en gift man, och det är först när över halva boken när läst och Ellen ganska sent i livet flyttat ut till Strand vid Vättern som jag blir intresserad. Jag får leta material om Ellen Key på annat håll - för nyfikenheten är inte på något vis stillad.

Pojken i randig pyjamas

När jag stötte på boken Pojken i randig pyjamas av John Boyne första gången hade jag ingen aning om vad det var för en bok. Det tog jag däremot reda på innan jag läste den tillsammans med barnen (vilket var tur det). Min 9-åring ville absolut inte läsa den och det faktum att hon gömde den bakom andra böcker i bokhyllan för att slippa läsa den gjorde att det dröjde ett tag innan den blev läst. Jag vet inte hur många gånger jag sprang runt och letade på både möjliga och omöjliga ställen i huset - dessutom frågade jag henne vid ett flertal tillfällen om hon verkligen inte visste var den var. Hrm. En storstädning och omflyttning i hennes rum avslöjade henne tillslut!

När vi väl kom igång med boken var båda barnen (7 och 9 år) väldigt intresserade och uppmärksamma. Vi tog ofta paus och jag förklarade saker som kom upp i texten. Boken är skriven utifrån nio-åriga Brunos perspektiv. Brunos far är högt uppsatt nazist under andra världskriget och direkt involverad i förintelsen av judar men de vuxna kring Bruno förklarar aldrig vad det är som pågår runt omkring dem. Istället är han utelämnad till att dra sina egna slutsatser utifrån vad han ser och lyckas snappa upp av samtal omkring honom. Jag, som vuxen, med alla mina förkunskaper förstår givetvis vad som försiggår kring Bruno, men ur barnens perspektiv som precis som Bruno inte besitter samma insikter blir Brunos funderingar logiska och naturliga. Läsupplevelsen skiljer sig därför väldigt mycket utifrån ens egen ålder, men boken har verkligen något att ge alla åldrar.

Jag vet att de finns de som säger att denna bok inte lämpar sig som barnläsning, men jag tycket tvärtom faktiskt. Perspektivet gör att den fungerar väldigt, då menar jag väldigt, bra som introduktion till andra världskrigen och de fruktansvärda övergrepp som nazisterna stod för. Däremot är Pojken i randig pyjamas inte en barnbok, det är inte heller en vuxenbok - det är en bok för alla.

Flickor i historien

Historiska berättelser om flickors och unga kvinnors uppväxtvillkor hör till mina favoriter. Dessa böcker har nog alltid haft en speciell plasts i mitt läshjärta även om jag emellanåt glömmer av att läsa den "genren". Egentligen är det inte en speciell genre som jag gillar utan flera olika med just flickor eller unga kvinnor i huvudrollen och att de utspelar sig på sent 1800-tal fram till någon gång i mitten på 1900-talet

Jag tänker t ex på flickan Mia i Moa Martinssons självbiografiska Mor gifter sig. Den läste jag ut i förra veckan och tyckte väldigt mycket om.

Även om jag normalt är kritisk mot romaner om historiska personer så kunde jag inte låta bli att tycka om Siri av Lena Einhorn.

En annan roman om en verklig person är Wintering (Övervintring på svenska) av Kate Moses om Sylvia Plath och perioden hon var gift med Ted Hughes och levde i England. Jag läste när den kom ut i början på 2000-talet och minns att jag blev helt såld. Den utspelar sig lite senare än övriga och sticker dessutom ut bland böckerna i detta inläggen genom att inte utspela sig under svenska förhållanden.

I denna spretiga kategori passar jag även in Spill av Sigris Combüchen som jag lyssnade på som ljudbok nyligen. Till att börja med var det svårt att hänga med i berättelsens olika "lager" men ju längre in i boken man kommer desto mer koncentrerar den sig på det bästa, nämligen Hedvigs frigörelse från sin familj och väg ut i vuxenlivet.

Josefin Sundströms roman Vinteräpplen  inspirerad av hennes egen släkt som förvisso behandlar flera generationers kvinnor i olika åldrar har stort fokus på de ungas villkor. En underbar bok om tuffa livsvillkor i Österbottens skärgård. (Om vän av ordning vill påpeka att den utspelar i Finland med tanke på vad jag skrev ovan så är jag medveten om det men låter det passera då den utspelar sig i de svensktalande delarna)

Elsie Johanssons trilogi om Nancy som utspelar sig under 1940-talet hör absolut till mina favoriter inom kategorin.

... sist i denna lilla genomgång men verkligen inte minst så finns ju Kerstin Thorvalls självbiografiska serie som börjar med När man skjuter arbetare. 


Jag vill läsa mer - Tipsa mig om vad som finns!

Jag köpte Hjärtblad av Aino Trosell på cd på bokrean, jag kan tänka mig att även den faller inom kategorin!? Oavsett om den gör det eller inte ser jag fram emot att lyssna på den när jag lyssnat klart på Göran Häggs bok om Mussolini.

Spill - en damroman

För mig hade Spill av Sigrid Combüchen egentligen passat bäst att läsa som bok. Jag är emellanåt en ganska ouppmärksam lyssnare och måste hela tiden backa tillbaka för att hänga med i boken. Ändå tröttnar jag inte på historien om flickan Hedvig som främst utspelar sig under 1930-talet. Författaren gör en enastående karaktärsskildring som gör det lätt att leva sig in Hedvigs alla motstridiga känslor på väg in i vuxenlivet, en tid när vissa band ska klippas och andra knytas.

Det är många hopp i tiden, både stora och små, som kräver en att man inte tappar bort sig, men en väldigt trevlig bok skriven med ett vackert språk som väl lever upp till det trivsamma epitetet damroman.

Arbetarkvinnor

Jag tog paus i läsandet av Anneli Jordahls förträffliga bok om Elsie Johansson Att besegra Fru J för att läsa Mor gifter sig av Moa Martinsson. Anneli Jordahl skriver inte bara om Elsie Johansson utan även om andra, främst kvinnliga, arbetarförfattare, däribland Moa Martinsson som jag länge tänkt läsa. Nu blev lusten så stor att jag var tvungen göra slag i saken direkt.

Fatimas hand

Jag vet inte varför jag aldrig bloggade om Fatimas hand av Ildefonso Falcones när jag läste den ifjol. Kanske för att den tog så lång tid att läsa? Boken är drygt 900 sidor lång så det kanske inte är så konstigt att det tog ett tag. Är man dessutom som jag en otålig läsare så blir det lätt att jag tar upp flera böcker och parallelläser - vilket inte gör att det går fortare direkt. Bättre sent än aldrig kommer här några tankar om boken.

Romanen utspelar sig på 1500-talet på Sierra Nevadas bergsluttningar. Jag har bara varit i Spanien en gång i mitt liv och då var vi bl.a. just här, därför känner jag t.o.m igen några bynamn som t.ex. Pampaniera och Capileira - något som jag alltid går igång på när jag läser :)

Hela området kring Granada och Sierra Nevada är historiskt starkt präglat av det islamska syret och romanen handlar om just om motsättningarna mellan kristna och muslimer. Huvudpersonen Hernando har en muslimsk mor och en far som är kristen präst och lyckas därigenom ta sig fram i båda sidornas läger. Flykt krig och kärlek i otillgänglig terräng och där man inte vet vem man kan lita på ger tillsammans en spännande äventyrsroman. Personligen tycker jag den hade vunnit på att vara kortare, men för den som älskar tegelstenar är den perfekt!

Boken är översatt av en bloggande fyrabarnsmor i Spanien, och boken vann jag genom hennes utlottning när den kom färsk från tryckeriet. Tusen tack K-L!

Boken om Blanche och Marie

Eftersom jag tycker mycket om P. O. Enquist så förstår jag inte varför det var så överraskande att även Boken om Blanche och Marie skulle vara så fängslande! Bokens huvudpersoner är de verkliga historiska personerna Blanche Whitman och Marie Curie och det är deras vänskap och deras respektive förhållande till  kärleken som står i fokus. Men boken är även en hisnande resa i vetenskapshistorien och samtidigt i kvinnohistorien. Det är helt lysande - jag är euforisk.

Det är en i huvudsak tragisk historia som växer fram. Blanche är en vacker ung kvinna som deformerats och reducerats till "en torso i en trälåda på hjul" i vetenskapens namn. När man läser om hur kvinnor med den högst tveksamma prognosen hysteri utsattes för fruktansvärda övergrepp går det kalla kårar genom hela kroppen. Blanche har blivit ett försöksdjur i vetenskapens namn. Som läsare blir jag upprörd å hennes vägnar samtidigt som hon själv bär sitt öde med en orubblig stolthet.

De övergrepp Marie får utstå är inte av fysisk men psykologisk karraktär - men de har samma ödeläggande effekt på hennes liv och hennes förmåga att ägna sig åt den vetenskap som hon brinner för. Hade hon varit en man hade troligen aldrig den sk skandal som tillslut tvingade henne till landsflykt fått någon att höja på ögonbrynen. Som utlänning och kvinna fick hon uppleva ett otroligt hat från fransmännen. Det sätts i ett perspektiv när hon i England hamnar mitt i kvinnornas kamp för rösträtt och allt detta gör att en helhetsbild träder fram som klargör hela den komplexa situationen som kvinnorna kämpade för att ta sig ur för bara 100 år sedan.

Mängder av historiska personligheter finns med på ett hörn och Enquist blandar historiska fakta med fiktion. Ett grepp som kanske kan tyckas tveksamt ibland, men här tycker jag det uppfyller ett syfte när det tar fokus från huvudkaraktärerna och lyfter fram kvinnans situation generellt.

Jag fångas även av de små små glimtarna från P.O.s egen uppväxt. Har man inte läst hans mer självbiografiska romaner så kan det kanske vara lite svårt att första vem kvinnan som virkar vantar till de finska soldaterna under andra världskriget och grubblar över livet som runnit förbi eftersom det oftast inte framgår vad eller vem han syftar på.

Mot ljuset av Elin Boardy

Jag har läst många fina recensioner av Mot ljuset av Elin Boardy och eftersom jag vurmar lite extra för unga svenska kvinnor så läser jag med stor nyfikenhet.

Det händer inte så mycket i boken. Elly har följt med på sin systers bröllopsresa till Malaya där de till bringar en längre period på ett exklusivt hotell i djungeln under en period efter andra världskrigets slut, samtidigt som systerns man som är nyutbildad läkare passar på att skaffa sig praktik. Språket är vackert och berättelsen liksom flyter fram i en behaglig ström över bokens sidor.

Jag kan ändå inte hjälpa att jag tycker det är lite lamt. Det finns så många intressanta trådar att dra i. T ex kolonialiseringen och de vitas utnyttjande av lokalbefolkningen och alla dessa rika som vilar upp sig på en resort i djungeln med misären pågående runt omkring dem. Det berörs oundvikligen i romanen, men fokus ligger på Elly och det är hennes tankar och funderingar läsaren följer genom ett drömlikt töcken där inget får ordentligt fäste.

Elly är förvirrad och den "artificiella" miljön där hon befinner sig gör henne obekväm och hon har svårt att bestämma sig för vilket ben hon skall stå på, men hon kan inte prata med någon om vad hon vet eller om vad hon tycker och tänker vilket gör att hon känner sig alltmer främmande inför de andra i resesällskapet. Kanske är det i Ellys förvirring som man ändå skönjer en problematisering av kolonialiseringen och dess effekter som gör att boken lämnar mig med känslan av att ha läst en bra bok vars främsta egenskap ändå är dess vackra språk.

Boken finns att köpa på adlibris och bokus

Ängelns lek

Om det inte var så att Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafóns ingick i min utmaning om att läsa ett gäng hyllvärmare, så tror jag inte jag hade brytt mig om att skriva någonting alls om den. Det känns inte så angeläget att skriva om en bok som jag inte tycker om, men här kommer en liten reflektion över mina intryck.

Boken börjar så bra och lovande. Den utspelar sig i Barcelona på 1920-talet bland förläggare, bokhandlar, författare, hemliga bibliotek etc - som upplagt för en bra läsupplevelse alltså. Men allt är inte som det först verkar och en bra bit in i boken anar man att något övernaturligt är i görningen. Här börjar jag dra öronen åt mig. Visst,  jag köper fantasy där handlingen utspelas i en värld om står utanför vår begreppsuppfattning, men får allergiska utslag när övernaturlighet blandas in i "verkligheten". Så är det bara. Och här kanske jag skulle ha slutat läsa - men det gjorde jag alltså inte. När sedan slutet av boken drar ihop sig till en spännande upplösning i värsta thrillerformat så känns det inte som det är samma bok som jag började läsa en vecka tidigare. När boken var utläst kände jag bara glädje över att vara klar och få gå vidare med en ny bok!

De fattiga i Łódź

De fattiga i Łódź ingår i min egen utmaning att läsa igenom ett antal hyllvärmare under våren. Det är en bok jag velat läsa sedan den kom ut 2009. Sen vann den augustpriset. Sen kom den den ut i pocket, och då köpte jag den äntligen. Sen blev den ändå bara stående i hyllan. Kanske för att både ämnet och bokens omfattning kändes krävande, eller bara för att inspirationen plötsligt inte fanns kvar längre?

När den så dök upp som ljudbok på bokrean förstod jag att det var min chans att läsa boken om jag ville göra det snart. Det visade sig dessutom vara en mycket bra bok att lyssna på. Det ÄR en tung bok att läsa, men att sätta på den i bilen känns ändå lättare än att lyfta upp en bok. Det går inte heller att skumläsa en ljudbok och finns ställen i boken som jag skulle ha svårt att läsa i text och som jag inte kan värja mig emot när jag lyssnar. Några gånger när jag velat kolla upp något och kanske inte förstått vid en första lyssning så har det varit bra att ha även boken hemma och gå tillbaka till.

För mig som är lagom intresserad av andra världskriget så tar boken upp en ny dimension som jag inte kan minnas mig ha läst om tidigare. Fokus har flyttats från nazisternas behandling av judar till förhållandet judarna emellan inne i ghettot (förvisso påtvingar av nazisterna). I mitten av berättelsen står ghettots judeäldste, Rumkowski och som läsare är det svårt att avgöra om han är en hjälte som hjälper judarna till en drägligare tillvaro i ghettot (t ex genom att driva upp produktiviteten för att in i det längsta undvika deportation av judarna) eller om han bara är en simpel mördare som går i nazisternas ledband. Det är omöjligt att känna någon sympati för den känslokalla Rumkowski samtidigt som jag frågar mig vad han hade kunnat göra annorlunda. Till syvene och sist var det ändå tyskarna som tog besluten och om hans uppgift var att reducera judarnas lidande så gjorde han kanske så gott han kunde? Att ta moraliska beslut och skona barn och sjuka från att deporteras hade kanske lett till ett utplånande av hela ghettot på ett tidigt stadium. Det kan diskuteras i evighet och det är säkert ett av författarens syfte att väcka dessa frågeställningar.

Förutom Rumkowski så får man följa flera andra av ghettots medborgare. Trots deras kamp för att överleva så slutar dessa tragiska människoöden alltför ofta med den oundvikliga döden, med deportation eller i bästa fall med att de bara ”försvinner” – för endast vid ett försvinnande finns en strimma hopp att de klarat sig undan. En intressant aspekt är att Steve Sem-Sandberg visar att ghettot inte bestod av en enhetlig grupp judar som gemensamt kämpar för judarnas sak. Istället är ghettot ett litet samhälle i sig, där människor drar åt olika håll, där korruption och maktfullkomlighet är en del. Där de som har möjlighet skor sig på dem som inte har möjlighet. Där alla som kan plockar åt sig en extra potatis så att det sedan inte blir över till ransoner till dem som inte haft den möjligheten. Fast den stora boven är ändå hela tiden nazisterna som ruvar i bakgrunden. Tillsynes nyckfulla beslut kan ändra förhållandena i ghettot från den ena dagen till nästa.

Boken bygger till stor del på dokumentation som finns kvar från ghettot i Łódź och jag tycker att författaren lyckas levandegöra historien utan att bara stapla fakta på fakta. Boken innehåller ett viktigt efterord där det förklaras vad som är fakta och vad som är fiction och vad man faktiskt inte vet med säkerhet.

So far so good

Det har varit tyst här ett tag men det beror inte på att jag inte har läst någonting. Min sommarläsning började med Elsie Johanssons trilogi om Nancy - och det är ju faktiskt tre böcker även om de samlats i en volym. Till en början gick det väldigt trögt måste jag säga. Men halvvägs igenom så lossnade det och jag började engagera mig i Nancys vidare öden. Hon vill mycket men har samtidigt svårt att atå på egna ben och väljer oftast den väg som stakas ut åt henne.

White Noise av Don DeLillo och Virginia Woolfs Mrs Dalloway är kommande kursböcker so jag passar på att bekanta mig närmare med. White Noise är så mycket 80-tal att jag har svårt att förlika mig med den. Det kalla kriget ligger som en skugga över boken som antagligen var brillant när den kom ut, men som jag inte riktigt kan ta till mig. Mrs Dalloway har jag inte läst ut och den kräver sin tid och kanske främst koncentration - det är inte lätt att följa det flöde av tankar som strömmar genom huvudpersonens huvud. Jag får säkert anledning att återkomma till den när jag har läst hela.

Malin Persson Giolito och Sara Kadefors var två nya författare för mig. Jag erkänner att jag köpte dem båda i brist på annat sist jag var i Sverige. Det finns många paralleller mellan deras respektive böcker Dubbla slag och Fågelbovägen 32 . Båda böckernas huvudpersoner är högpresterande karriärkvinnor som har svårt att hitta balansen mellan yrkeskraven och rollen i familjen. Urtrist, hade jag tänkt om någon beskrivit dessa böcker för mig - men så är det inte alls. Speciellt Sara Kadefors bok är riktigt riktigt bra, medan Giolitos bitvis är lite seg. Huvudpersonen kommer något på spåren, men det utvecklas inte till någon spännande story utan det spretar ut alla möjliga håll. Fast det är kul att se att det går att göra bra, läsvärda karaktärer även av småbarnsmammor! Ger helt klart mersmak.

Sigrids hemlighet

Jag gillar ju Karin Wahlbergs deckare (senast Matthandlare Olssons död) och köpte därför med mig den historiska romanen Sigrids hemlighet i en av mina senaste bokinköpsomgångar.

Men jag skulle inte ha läst den mer-informatiom som man får av boken. För när jag läser att författaren som inte har (eller hade) någon historiskt intresse eller kunskaper när förlaget tillfrågade henne om hon ville skriva en av tre delar i en triologi (där tre olika författare skriver varsin del) - då kan jag inte annat än bli skeptisk. Varför inte låta dem med ett genuint historieintresse skriva historiska romaner - och överhuvudtaget att boken är ett beställningsverk från förlaget (Historiska media) förtar ganska mycket av min läslust.

Samtidigt är det en intressant historia hon berättar med väldigt fina personporträtt och miljöbeskrivningar. Men det är inte så mycket utöver det. Och det är nästa lite för lättsmält tycker jag. Kanske fungerar det för att öka historieintresset bland lite yngre läsare? Det kanske är syfte gott nog och som berättigar denna typ av bokutgivning? Det var ialla fall en bok som väckte många tankar hos mig :)

Glädjestranden / Sin ensamma kropp

Det började med att jag läste Glädjestranden av Ellen Mattson för ett par veckor sedan. Den boken förde mina tankar till Elsie Johansson och hennes böcker om Nancy. Även om böckerna om Nancy och Glädjestranden utspelar sig i helt olika tidsåldrar och miljöer så är det den unga starka målvetna flickans kamp att klara sig som skildras, och det görs så bra.

Så på biblioteket i Sverige förra veckan så fick därför Elsie Johanssons senaste bok Sin ensamma kropp följa med hem. Men den var en besvikelse. Den utspelar sig i nutid och handlar om en äldre kvinna som i tanken gör upp med sitt förflutna för att kunna leva vidare. Stolthet, rädsla och framförallt självbehärskning har gjort att hon levt ett ganska begränsat liv trots yttre framgång. Nu inser hon att hon måste riva ner muren hon omgärdat sig själv med om hon ska våga möta kärleken en gång till i sitt liv. Jag tycker det blir för pratigt, och inte tillräckligt djupgående, som om hennes självbehärskning fortfarande hindrar henne att bearbeta sina erfarenheter, det blir mest en uppradning av händelser och inte så mycket analys.

Läsningen av Glädjestranden som handlar om en ung flicka i början av 1800-talet vars liv har varit fullt av motgångar gav däremot mersmak. Ellen Mattsonskriver så målande att jag upplever det som jag befinner mig där, på plats. Jag tror det bland annat var denna känsla som fick mig att relatera till böckerna om Nancy - så jag har bestämt mig för att göra något jag gör väldigt sällan, nämligen att läsa om dem. Glasfåglarna läste jag för 11 år sedan. De står i mammas bokhylla i Småland, så det blir ett projekt för kommande sommar.

Il giardino dei Finzi-Contini

Yes yes yes! Nu har jag läst ut den första (och tjockaste!) av böckerna i höstens italienska kurs. Il giardino dei Finzi-Contini av Giorgio Bassini. Den var betydligt svårare än jag föreställt mig, men meningar uppåt 10 rader långa. Ändå var den såpass bra att man efter ett tag vänjde sig och det gick ganska bra att läsa ändå. Jag ville hela tiden veta hur kärlekshistorien mellan jag-berättaren och den judiska överklassflickan skulle utveckla sig och det drev läsningen framåt. Boken handlar om ett gäng judiska ungdomar i den italienska staden Ferrara före och under andra världskrigen. Den handlar också om kärlek och flykt undan fascisternas rasistiska lagar.

Away

Away av Amy Bloom är en av alla böcker vi fick i London av min svägerska som jobbar i bokbranschen.

Den handlar om en rysk judinna, Lillian, vars hela familj mördas fast själv lyckas hon fly till New York där hon har en kusin. Det handlar om hur hon försöker överleva där i mellankrigstiden. På hennes väg gör hon andra besvikna men också stora personliga uppoffringar, men efter omständigheterna lyckas hon ändå skapa ett relativt drägligt liv som älskarinna år en skådespelare och hans far. Efter en tid får hon höra att hennes dotter överlevt massakern på hennes familj och beslutar sig för att ta sig till Sibirien dit dottern ska ha förts av en grannfamilj.

Från New York till Sibirien är vägen oändligt lång och många är de platser och äventyr hon råkar ut för när hon korsar Amerika för att sedan ta sig sista biten med båt.

Trots alla svårigheter och förtvivlan drivs Lillian av hoppet om att finna sin dotter och boken genomsyras av optimism och värme.