På 70-årsdagen av Auschwitz befrielse

En av de sista böckerna jag läste innan 2014 blev 2015 var Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson, och vad passar bättre än att skriva om den idag på 70-årsdagen av Auschwitz befrielse. 

Jag brukar ofta tycka om Majgull Axelssons böcker, och denna gången var inget undantag - tvärtom, det är snarare en av hennes starkaste berättelser!

Miriam börjar bli gammal, i inledningen av boken fyller hon 85 år, och hennes drömmar och tankar tar henne all oftare tillbaka till tiden i koncentrationslägret. När familjen samlas för att fira Miriams födelsedag tror de att hon blivit dement då hon plötsligt uttalar "...orden hon inte har sagt en enda gång sedan hon kom till Sverige. Jag heter inte Miriam."

Genom sina tankar och i samtal med barnbarnet Camilla så berättas hela historien för läsaren. Det blir en resa som tar sin början i Auschwitz dit hon förts tillsammans med sin lillebror och en kusin och tar oss till efterkrigstidens Sverige.

(Spoilervarning)

Läsaren får följa denna egentligen romska kvinna som utmattad av sjukdom och hunger på tåget från Auschwitz till Ravensbrück byter sin trasiga klänning mot en död kvinnas klänning. På så vis har hon plötsligt blivit judinnan Miriam, och det visar sig vara hennes chans att överleva i kvinnolägret Ravensbrück, där romer stod allra längst ner i rangordningen bland fångarna. 

När hon sedan blir räddad och kommer till Sverige med de Vita bussarna behåller hon namnet och gör allt för att dölja sitt förflutna och skapa sig ett nytt liv. Romer var inte välkomna i Sverige och hade inreseförbud ända fram till 1954, så förklädnaden räddar henne ännu en gång och under en yta av perfektion lyckas hon dölja sin hemlighet för alla i sin omgivning tills hon på ålderns höst bestämmer sig för att det är dags att avslöja hemligheten.

Mycket passande dagen till ära ser jag just att boken vunnit Bokbloggarnas litteraturpris 2014 som anordnas av bloggen Breakfast Bookclub