Den perfekte vännen

När jag läste Jonas Karlssons första novellsamling Det andra målet så tyckte jag att var novellerna var genialt sammanbundna, men jag tyckte språket bitvis var lite simpelt och det kändes som jag tjuvläste någons gymnasieuppsats.

I Den perfekte vännen känner man direkt igen de vardagliga situationerna som utvecklas och blir så pinsamma att jag som läsare tycker det blir jobbigt att läsa vidare. Ni vet, som när man ser någon göra bort sig på TV och man instinktivt vänder bort huvudet. Det gör författaren väldigt väldigt bra.

Det går inte längre samma röda tråd genom novellerna som i den förra samlingen. Det medför att novellerna denna gången kan ses och läsas oberoende av varandra och att varje novell blir en egen stark berättelse. Samtidigt kan jag sakna lite det oväntade igenkännandet från hans förra samling, för det var det som fäste mig vid den boken.

Det är de långa novellerna som är de starkaste, tycker jag. Bokens längsta är över hundra sidor. Språket har jag inte längre några invändningar emot. Får jag gissa att med denna utveckling så återkommer Jonas Karlsson nästa gång med en riktigt bra roman? En sån ser jag i alla fall fram emot!