Alfahannen

Alfahannen är den första av Katarina Wennstams böcker som jag har läst. Det lär vara sista delen i en trilogi om kvinnovåld, men den är nästintill helt befriad från referenser till de tidigare böckerna och fungerar väl att läsa som en fristående bok.

Jag vet att hon har skrivit flera böcker på temat kvinnovåld, och att jag inte läst henne tidigare beror nog på att jag har föreställt mig att hennes böcker är väldigt råa. Visst stämmer det delvis - men den är inte värre än andra deckare.

Jag har lite svårt för att ta den ställning som jag tycker att författaren anser att jag ska ta. Eller kanske hon bara vill måla upp en bild av att det våldsbrott är komplicerade och att skuldfrågan ofta är oklar(?) Trots att mannen i berättelsen är en riktig skitstöven och rätteligen borde straffas så blir han istället offer och det är då man som läsare börjar fundera över skuld, rättvisa etc.

Det hela får en upplösning i rättssalen och det var väldigt roligt att läsa en svensk deckare i rättegångsmiljö. Vanligen slutar deckare nästan alltid med att den skyldige avslöjas, men det står klart ganska tidigt i denna bok som istället vill visa att frågan om skuld /oskuld inte är självklar i praktiken.