Begravningsplatsen i Prag

Huvudkaraktären i Begravningsplatsen i Prag av Umberto Eco heter Simone Simonini och är en anska odräglig typ som föraktar de flesta och ägnar orimligt mycket energi åt att fundera över sina medmänniskors tillkortakommanden. Men om han hatar de flesta olika nationaliteter, folkslag och även religiösa grupperingar och sällskap så älskar han å andra sidan mat och kan bryta ut i långa hänförda beskrivningar av allsköns maträtter. Det lättar upp och ger berättelsen en humoristisk touch då det återkommer med jämna mellanrum i hela boken.

Någonting som jag inte tycker har framkommit i recensioner jag läst innan jag läste boken är att den i stor utsträckning handlar om Italiens enande för 150 år sedan och ger en en bild av hur olika varandra de delar som sedan kom att bilda Italien faktiskt var. Simone Simonini växer upp med en farfar som är emot allt vad enande heter och en i stor grad frånvarande far som reser land och rike runt för att jobba för en förening av Italien. Det dyker därmed upp väldigt många geografiska namn och det kan vara bra att en inre karta av Italien i huvudet när man läser för att förstå varför piemonteser jämförs med fransmännen och ligurier istället för med italienare (som alltså är ett modernt påfund).

Jag hade aldrig orkat läsa denna bok utan den kunskap (som trots allt är ganska begränsad) som jag har om Italiens geografi och historia. Förutom platser är det en hel massa historiskt betydelsefulla personer att hålla reda på. Garibaldi omtalas givetvis ofta då boken utspelar sig under hans tidsepok, men läsaren får även ta del av Cagliostros betydelse för historien, Manzzini m.fl. m.fl. Det är helt klart en bok för den som är intresserad av Italiens historia, den som inte bryr sig kan med gott samvete hoppa över att läsa den eller räkna med en rejäl utmaning.

Mr Gwyn

Vad är italiensk litteratur är en fråga som jag inte kan låta bli att fundera över i samband med denna boken och i samband med att jag hoppade på Enligt O's läsutmaning Viva Italia att läsa italiensk litteratur i maj (även om jag alltid försöker läsa italienskt).

Alessandro Baricco får väl räknas som en av Italiens allra största nutida författare, men om någon skulle läsa Mr Gwyn översatt till något annat språk (mig veterligen är den ännu ej översatt) så finns det inget i själva handlingen eller dess ingående karaktärer som antyder att den på något sätt har med Italien att göra.

Om en bok är skriven på italienska av en italiensk person (jag har förökt googla om Baricco möjligen är bosatt i London men hittar inget svar på det) räcker det för att det ska klassas som italiensk litteratur, avsett bokens innehåll?

Huvudpersonen Jasper Gwyn är en engelsk författare, ungefär i samma ålder som Baricco själv, boende i London. En dag bestämmer han sig för att sluta skriva böcker och efter att ha försökt sig på diverse olika aktiviteter för att fylla sina dagar, som att tänka efter vad man gör för varje handling man utför (t ex knyta skorna), tillslut bestämmer sig för att bli kopist (copista). Innan han kan börja utföra sitt nya yrke måste han dock först förstå vad en kopist gör för något och själv finna en arbetsmetod som passar honom. Det är på ett sätt en ganska skruvad historia om en ensam och på många sätt beklagansvärd person som försöker hitta mening i det han utför.

Lite kul är att i slutet av boken nämns titeln på en påhittad bok av en påhittad författare: Tre volte all'alba. Några månader efter att Mr Gwyn kom ut i fjol så kom en ny bok av Baricco med just den titeln!

Italien och flyktingfrågan då och nu

De strömmar av flyktingar som kommer till Italien från norra Afrika när det råder oro i det området och som periodvis fyller de italienska nyhetssändningarna, kan ses i ljuset av Italiens kolonisering av bla Libyen under 30-talet.

Just det gör Margaret Mazzantini i kortromanen Mare al Mattino (ung. Havet på morgonen) - alltså ställer flyktingfrågan i ett perspektiv som tvingar läsaren att reflektera över hur vi ser på och behandlar de flyktingar som kommer. Man kan säga att hon sätter flyktingfrågan in i ett historiskt sammanhang som syftar till att uppmärksamma komplexiteten i frågan.

Under Ghaddafis kupp mot kungen av Libyen (1969) var det italienarna som blivit kvar i Libyen efter kolonialtidens som tvingades fly tillbaka till Italien. Många hade efter 40 år i utlandet förlorat sina italienska rötter och hade svårt att acklimatisera sig till livet i Italien, där de för övrigt blev behandlade just som flyktingar från främmande land.

I boken möter läsaren en italiensk familj som flyr från Ghaddafis Libyen för 40 år sedan och man återser dem i nutid med Vito i förgrunden, sonen som är född i Italien men med familjens historia hela tiden närvarande. Man möter även den libyska pojken Farid som tillsammans med sin mamma försöker fly från Libyen under oroligheterna i fjol och kan inte låta bli att dra paralleller mellan familjernas öden samt förvånas över den politiska oviljan att hantera flyktingarna oavsett deras nationalitet (som om den skulle spela någon roll) trots Italiens uppenbara inblandning i Libyens historia.

I fjol läste jag även Nessuno si salva da solo (ung. Ingen räddar sig själv) av samma författare men skrev aldrig om den, troligen för att den inte alls engagerade mig som den nya boken. Det finns ett par böcker av Mazzantini översatta till svenska, men det är nästan tio år sedan sist. Dags igen?