torsdag 7 april 2011

Att läsa högt har sina sidor

Vid högläsning märker man verkligen hur välskriven eller väl översatt en bok är. Jag har just avslutat Skämmartecknet som är översatt från danska och dessutom bitvis ganska bedrövligt. Vid flera tillfällen har ett ord fallit bort och vid andra tillfällen blir den svenska ordföljden fel så att man snubblar fram när man försöker läsa högt.

För dottern har jag tidagare läst den första delen i Lene Kaaberbøls fantasyserie om skämmarflickan Dina. Att vara skämmare innebär att den man ser i ögonen under ganska plågsamma former tvingas återuppleva det man känner skam över. Att vara skämmerska innebär att leva ett ganska ensamt liv eftersom ingen orkar med att se en i ögonen och därmed undviker många skämmerskans sällskap helt och hållet. Men när det uppstår en tvist så tillkallas ofta en skämmerska för att se den misstänkta i ögonen och avgöra om han eller hon talar sanning eller ljuger.

Första boken Skämmerskans dotter är verkligen en rafflande historia med riddare, borgar och eldsprutande drakar som inte låter läsaren slappna av ett ögonblick och dottern tyckte bitvis att den var ganska otäck (vilket inte alls hindrade henne från att vilja fortsätta med nästa del!). I Skämmartecknet spelar även Dians äldre bror Davin en betydande roll och de delar på berättarjaget i berättelsen. Det faktum att berättarjaget skiftar kollrar ibland bort mig (trots att skiftet alltid sker i samband med nytt kapitel), men dottern har stenhård koll på vem som för berättelsen vid varje tillfälle. Jag gillar denna berättelsen mer än den första. Trots att även denna innehåller mycket dramatik så är den lite mer lågmäld, och man behöver inte hålla andan av förskräckelse lika ofta. Fantasyinslagen är färre och den påminner mer om en historisk roman utspelad i ett sagorike där kampen mellan de onda och de goda står i förgrunden.

Nu ska vi i alla fall fortsätta med tredje boken om Dina, Ormens gåva och jag hoppas den bjuder på en lika spännande historia som de två första böckerna. Jag tror jag ska läsa den med penna och papper i hand för att anteckna de ställen där jag tycker högläsningen hakar upp sig - men jag hoppas givetvis att pappret skall förbli tomt när boken är utläst.  

Ture Sventon, privatdetektiv som jag läser för sonen är å andra sidan en ren fröjd att läsa högt!

5 kommentarer:

  1. Ja det är verkligen skillnad på att läsa tyst för sig själv och att läsa högt. Alla barnböcker borde gå bra att läsa högt kan man tycka men så är det ju tyvärr inte. Nu läser vi "historien om någon" mycket och den är verkligen en fröjd att läsa högt! Len som honung i munnen:-)

    SvaraRadera
  2. Men vad synd på översättningen! Inte tänkt på det där, jag tycker verkligen jättemycket om Skämmerskans dotter! Eleverna på skolan verkar också göra det, men de läser ju inte heller högt..

    SvaraRadera
  3. Bokomaten: (Jag svarar så sent att du väl aldrig kommer läsa kommentaren, man jag svarar ändå)

    Kanske är det just den andra boken Skämmartecknet som är så slarvigt gjort. Jag minns inte att det var lika illa i Skämmerskans dotter, och den har jag läst 2 gånger, först själv och sedan högt för dottern. Nu har vi läst en rejäl bit i Ormens gåva och jag har bara stött på ett fel (ett felskrivet namn - märklig miss) och läsningen flyter nog lite bättre faktiskt.

    Riktigt bra historier är det i vilket fall!!

    SvaraRadera
  4. Ser fram emot att läsa andra delen i serien, men det får bli till sommaren. På tal om högläsning så tycker jag Harry Potter-böckerna är hemska att läsa högt.

    SvaraRadera
  5. Cicci: Det där med HP har jag hört av andra också (jag har själv inte läst dem - varken tyst eller högt). Men min sambo som läser dem högt på engelska och verkar tycka det går bra. Undrar om det med beror på översättningen (?)

    SvaraRadera

Jag blir jätteglad om du lämnar en kommentar. Tack :)