Jag har de senaste kvällarna läst Bitterfittan av Maria Sveland. Men jag blir lite trött på all bitterhet så jag kommer att ta en paus. Jag förstår att det var skönt för henne att skriva av sig i en situation där man känner sig desperat av olika anledningar, det hjälper att skapa distans till sina känslor.Men jag förstår inte vad det är för absolut jämställdhet hon vill uppnå. Finns det? Hon klamrar sig fast vid barnet samtidigt som hon vill att mannen ska ta samma ansvar som hon. Och när han vill ta hand om barnet hemma medan hon ligger på sjukhus så anklagar hon honom för svek.
Däremot måste jag säga att jag fascineras av Maria, av Åsa Linderborg och av Hillevi Wahl. Jag har läst deras böcker under sommaren (nja, Marias är jag ju inte klar med) De är alla kvinnor uppväxta mer eller mindre samtidigt som mig, men som kommer från en helt annan värld än den jag växt upp i. Jag kommer läsa mer i bitterfittan, för det är tillbakaglimtarna på uppväxten som fångar mig mest.
Fascinationen består till stor del av att dessa kvinnor - alla uppväxta med en alkoholiserd förälder klarat sig oerhört bra och verkar ha gått stärkta ur sina upplevelser och skapat sig egna välmående familjer och lyckade karriärer. All heder och respekt!
