Flerspråkighet

Här kan du läsa mina tankar om barn och flerspråkighet. Texten är omskriven från några inlägg på min tidigare blogg Utlandsmamman.

Jag funderar en hel del på språk. Jag kommer inte fram till något speciellt, men det är så förbaskat roligt ändå. Speciellt roligt och otroligt fascinerande är det att mina egna barn pratar 3 språk. 3 språk på mer eller mindre samma nivå. Förutom svenska (mitt språk) och italienska (landets språk) pratar de även engelska (pappans språk).

Därför tänkte jag ska skriva lite om flerspråkighet i allmänhet och mina barns språkutveckling i synnerhet. Trots att mina barn är syskon och födda nära varandra i tiden (2 år) så har de haft olika förutsättningar för sin språkinlärning. Man ser då tydligt att två barn med olika förutsättningar och olika metoder att hantera de olika språken ändå tillslut klarar av att behärska alla tre språken på en lika hög nivå.

När jag var sju år och på mitt första scoutläger var det en flicka som var 5 år som hälsade på på lägret med sina föräldrar. Hennes finsk-svenska föräldrar var missionärer i Japan och tjejen pratade 5 språk. Hon pratade även engelska eftersom hon gick på engelskspråkigt dagis. Vilket språk nr 5 var har jag tyvärr glömt. Och jag som väl knappt visste att det fanns fler språk än svenska var imponerad och hon gjorde väldigt stort intryck på mig.

Som vuxen har jag lärt mig att tvåspråkighet, eller flerspråkighet faktiskt inte så ovanligt och den som ser sig omkring i bekantskapskretsen kan nog hitta både barn och vuxna som besitter sådana språkkunskaper.

Jag stöter ibland på föräldrar som är oroliga att deras tvåspråkiga barn blandar språken och de tror att det kan ha en negativ inverkan på inlärningen. Det är mest män jag har stött på som har den inställningen som numera får anses förlegad. Forskare idag är tämligen eniga om att blandning av språken är en normal del av inlärningen för tvåspråkiga (eller flerspråkiga såklart) barn.

Här kommer några exempel från mina barn:
  • Som 4-åring rusade dottern runt och jagade sin engelskspråkiga kusin skrikandes: Can I kill you ?! Givetvis menade hon killa (kittla) inte döda!
  • Blåsa näsan (från blow the nose)
  • Var ska jag sticka denna? (från stick = klistra)
Här sliter jag med att försöka plugga in lite italienska och så lyckas min dotter utan minsta ansträngning lära sig språket till den grad att hon inte bara rättar mina grammatiska fel och uttalsmisstag, hon har dessutom högsta betyg i skolan i Italienska.

Jag tror att om man sumpar chansen att lära sina barn sitt eget språk - jodå, jag känner även de som efter många år i utlandet tyckt det var jobbigt och onaturligt att prata med barnen på sitt modersmål - så gör man dem en stor otjänst. För barnen är det inga konstigheter. Då är det vi som sätter deras begränsningar - själva har barnen en enorm kapacitet:

The sky is the limit!

Jag har försökt skriva ner vilken metod min dotter (född 2002) valt att använda för att lära sig sina tre språk. Jag skriver att hon har valt metoden - för jag har iallafall inte talat om för henne hur det går till, mitt bidrag har bara varit att prata svenska, se till att det finns mycket böcker och film på svenska här hemma och att de får spendera ganska mycket tid i Sverige!

Till sist kommer jag göra samma sak för sonen (född 2004) och hans väg till flerspråkighet har hittills sett lite annorlunda ut. För mig är det bevis nog att barnen hittar sina egna vägar att hantera detta på.

Min dotter

Upp till 2 år: Hon är född i Sverige och hörde nog till 90 % (eller mer) svenska under sina två första år. Jag, mina kompisar (ni vet alla fika stunder under mammaledigheten … ) och sedan dagis och tiden hos mormor och morfar innan vi flyttade till Italien präglades ju av svenska. Såklart. Engelska fick nog inte så mycket plats under hennes första år – och när hon började att prata var de bara svenska ord hon använde. Visst märkte vi att hon förstod engelska men hon var ganska tidig med att prata och svarade alltid sin pappa på svenska - det hade hon väl räknat ut att han förstod och inte beredde några som helst problem för honom!

2 år: Vad som hände när vi först kom till Italien var att engelskan fick större plats i hennes vardag. Nu hade hon bara en person som pratade svenska med henne och därtill en person som pratade engelska. Hon har aldrig tittat på italienska barnprogram på TV utan vi har köpt DVD filmer på svenska och på engelska, så italienskan hade fortfarande en begränsad plats i hennes vardag.

3 år: Som treåring, efter nästan ett år i Italien började hon på dagis. Hon fick inte plats på det lokala dagiset utan gick istället på ett privat engelskspråkigt. I efterhand var det det bästa som kunde hända. Fröknarna pratade engelska men det var inget internationellt dagis där alla utlänningar i trakten sätter sina barn, utan dottern var den enda som hade två utländska föräldrar. Så språket mellan barnen var italienska.

Hon reagerade med att vara helt tyst i ett år. Hemma höll hon låda som vanligt och pratade mer och mer på engelska. Hon älskade sitt dagis och hemma sjöng hon alla sångerna därifrån, men väl där öppnade hon inte munnen utan kommunicerade mest genom att nicka och skaka på huvudet. Vi var aldrig oroliga eftersom hon pratade hemma och var så uppenbart glad i att gå till dagis. En dag kom fröken Michelle och var alldeles till sig när jag skulle hämta dottern på eftermiddagen. Det visade sig att hon sagt COW den dagen….

4 (och 5) år: Plötsligt efter det första långa sommarlovet så började det lossna. Och när dagis drog igång på hösten så pratade hon plötsligt även italienska. Det blev tydligt för oss att hon ägnat det första året åt att tyst bearbeta italienskan och nu var hon redo att ta den i bruk. Fröknarna häpnade när de plötsligt hörde hennes röst och hon pratade både engelska och italienska. Sedan dess har hon varit ganska bra på att skilja mellan språken och lyckas välja rätt språk vid rätt tillfälle.

6 år och uppåt: Efter tre år på dagis var det ju dags att börja skolan. Italienskan hade hon främst lärt sig av andra barn så givetvis var vi lite oroliga hur det skulle gå med språket i skolan. Det visade sig vara helt onödigt. Enligt lärarna märks det inte alls och de säger att hon läser som eleverna flera årskurser högre.

Såklart blandar hon ibland – det gör alla två-, och flerspråkiga barn, det hör till själva tvåspråkigheten att man gör det. Men även om jag fortfarande betraktar svenskan som hennes modersmål så tycker jag att hon har en ganska jämn nivå på alla tre språken. Och enligt henne själv både drömmer och tänker hon på svenska.

Min son

En stor skillnad barnen emellan är att han har bott hela sitt liv (ja, borträknat 6-7 veckor…) i Italien och även om han till att börja med inte hörde speciellt mycket italienska så fanns det ju ändå runtomkring honom från första början.

Om dottern började prata tidigt så var han å andra sidan ganska sen. Men mellan 1,5 – 2 års ålder märkte vi något roligt. Om han fick en fråga på svenska svarade han JA (förutsatt att den kunde besvaras med "ja") om frågan var ställd på engelska svarade han YEAH eller om den istället var ställd på italienska så blev svaret SI.

3 år: Inte förrän runt tre års ålder började han prata mer och mer och då var utvecklingen främst på svenska och engelska som han nog hörde ungefär lika mycket av vid den tiden. Under första året på dagis (som han började en månad innan 3 årsdagen) pratade han gärna engelska med fröknarna, men det ville han inte prata med barnen eftersom de pratade italienska sinsemellan.

4-5 år: Han hade en period då han och bästa kompisen utvecklade ett eget språk som var en härlig blandning av engelska, svenska, italienska och diverse utrop av okänt ursprung. Tillsammans med kompisen fick han chansen att prova sig fram och började så småningom prata mer italienska. På dagis utvecklades språlfärdigheterna jättemycket och han pratade på som bara den även på italienska.

6 år: Han frågar ganska ofta vad ett ord heter på något av hans andra språk och provar sig fram hela tiden, men han byter mellan och pratar alla tre språken utan problem. Ibland syns det att han får han tänka lite mer innan han pratar än vad hans syster har gjort.

I skrivande stund går han i första klass och har nyligen knäckt läskoden. Italienskan är lättläst på det sätt att man uttalar orden som de skrivs, men han läser även en på svenska och engelska utan större problem. Vi har inte heller märkt på honom att han skulle ha problem att hänga med i skolan för att han inte har italienskan med sig hemifrån.

Om jag får frågan vilket som är mina barns modersmål så svarar jag otvetydigt svenska. Men jag är medveten om att italienskan blir allt viktigare i deras vardag. Som föräldrar har vi gjort vårt bästa för att ge våra barn i bred språklig grund att stå på. Vårt bidrag till deras språkutveckling har inte ens inneburit någon uppoffring från vår sida; vi läser böcker för dem i mängder, och vi pratar med dem på det språk var och en av oss känner sig mest bekväm med - dvs vårt egna modersmål. Tänk vad jobbigt vi skulle haft det om vi fått för oss att prata italienska med barnen i tron att de annars skulle få det för svårt i skolan!?

25 januari 2011


2 kommentarer:

  1. Hej Vicky,
    Jag tyckte att ditt inlägg var mycket spännande att läsa.
    Mina barn var 9,7 och 3 år när vi som "helsvensk" familj flyttade till Wien i Österrike, nåja nästan helsvensk, min svärmor är från Tyskland men talade väldigt lite tyska med min man när han var liten, på 60talet ansåg man det farligt, man trodde att barnen skulle bli halvspråkiga.
    Nåväl, våra äldre barn hade gått två år i tyska skolan resp förskolan innan vi flyttade hit eftersom vårt mål har varit att ge våra barn en "internationell" uppväxt och gärna ett par språk med i bagaget. För tolv år sedan kom vi så till Wien och de äldsta barnen började utan större förkunskaper direkt i österrikiska skolor. För vår nioåriga (ambitiösa) dotter var det inga problem alls, till jul var hon på samma nivå som sina klasskamrater och lärarinnan (som föreslagit att jag skulle tala tyska med henne hemma, vilket jag vägrade) var mäkta förvånad och imponerad. Sen dess har hon i princip inte haft några större problem med tyskan och tog studenten här för två år sedan. Min äldste son, som var sju när vi flyttade hit kunde läsa på svenska men började formellt skolan här. Han pratade på och blandade i början och hans tyska utvecklades också relativt snabbt, dock när han efter ca ett halvår började längta hem slutade han tvärt tala tyska och talade bara svenska även i skolan, så lärarinnan ringde mig och sa att nu måste vi göra något. Efter några samtal var vi överens om att det handlade inte om språket egentligen utan om att han inte kunde uttrycka sina känslor och valde då svenskan "att gömma sig bakom". Efter att ha pratat med honom hemma och förklarat att jag förstod honom och att han fick ta med böcker och sånger på svenska som de arbetade med i skolan löstes knuten upp och han började prata tyska igen. För ett par veckor sedan hade han sin studentskrivning i tyska och fick högsta betyg;) Den som haft det med båda språken är min yngste son, som kom hit som treåring, det tror jag beror på att hans förskola som han började på inte var bra och han fick en dålig start rent känslomässigt till det tyska språket, någon annan förklaring har jag inte, nåja, han var senare överhuvudtaget än de andra två att tala svenska även när vi bodde i Sverige, så det kan också ha spelat in!
    Mina barn har under hela sin skoltid läst svenska på distans mot Sofia Distans skola och Värmdö Gymnasium, det har fungerat mycket bra och givetvis spelat in på deras positiva språk utveckling. Jag märker också att de har mycket lätt att lägga till ytterligare språk till sin repertoar de talar alla "flytande" engelska och min äldste son tillbringade ett halvår i Argentina och är nu flytande i spanska också.
    I svenska skolan här i Wien, där jag jobbar, har vi en bilingual förskola där vi pratar både svenska och tyska och jag skulle kunna skriva spaltmeter om det också men lat mig bara säga, min erfarenhet är att barns hjärnor har en outtömlig förmåga på att anpassa sig och att lära sig och vi vuxna ska inte vara rädda att utmana dem! Oftast blir det fel när vi börjar konstruera saker och jag tror att det är altid bäst att man kommunicerar på det sätt man är bäst på, när man under en lång tid får följa ett barn, då blir språket ärligt och "riktigt" och barnen lär sig att förstå och även prata flera språk utan att vi behöver "krångla till det"

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din långa och intressanta kommentar! Det har gått ett par år sedan jag skrev ovanstående och barnen går nu i trean och femman här. Alla tre språken flyter på jättebra, men för Isabel som ska börja sexan är det ändå dags att fundera på att inför mer organiserade svenska studier tycker jag. I (skol)italienska är hon en av de allra bästa i klassen :) Nästa årskurs börjar hon med franska och det blir det första främmande språket för henne så det blir spännande att följa.

      Radera

Jag blir jätteglad om du lämnar en kommentar. Tack :)