Bokens första stycke är en åtta rader lång mening som trasslar in sig i sina bisatser. Jag läste den säkert tio gånger innan jag bestämde mig för att strunta i att reda ut det eventuella syftningsfelet i sista raden och gå vidare. Antagligen är de långa och ibland krångliga meningarna en följd av översättningen från franskan och kanske vänjer jag mig eller så blir det bättre efter att tag för efter ett tag glömmer jag bort svårigheterna jag hade i början. Innan jag jag började läsa boken hade jag inte förstått att det inte är en sammanhängande roman utan tre olika berättelser. Därför blev jag först besviken när den första berättelsen som fångade mig väldigt stark tog slut och ersattes av en som jag inte kunde ta till mig på samma vis. Fast i efterhand så ser jag väven som berättelserna utgör i sin helhet då de speglar sengalesiska kvinnor i olika situationer och som ger en komplex bild av den problematik som är kärnan i alla tre berättelserna.
Det är en stark bok som är mer än bara en bok - den väcker tankar, känslor och den stannar kvar. Det är en bok som har något att säga om vår värld, något som är större än varje enskild berättelse. Jag hoppas vi framöver får se något mer på svenska av Marie Ndiaye - och om jag får önska så gärna en hel roman med ett ännu mer djupgående kvinnoporträtt.
