Jag har längtat efter Linn Ullmann. Hon har aldrig gjort mig besviken och De oroliga är kanske det bästa och det är definitivt det mest personliga hon har skrivit om hur det var att växa upp som kärleksbarn till två egensinniga karriärister till föräldrar, och som dessutom separerar när hon bara är några år gammal. Slitningarna, längtan, ensamheten men också den starka kärleken till dem båda. Dessutom den starka berättelsen om hur Linn följer sin far den sista tiden, om hur de spelar in sina samtal för att tillsammans skriva en bok, en bok som aldrig ska komma att bli skriven. Fadern dör och banden är borta i flera år innan de upphittas igen i en kartong på en vind. Jag föreställer mig att det ändå är banden som är anledningen att denna personliga bok om både Linn Ullmann själv och Ingmar Bergman blev skriven. Definitivt en av årets bästa böcker!
Jag har lyssnat på boken och tycker Julia Dufvenius gör ett fantastiskt jobb som inläsare, men så hade väl även hon en stark (yrkesmässig)relation till Ingmar Bergman och det kanske är det som gör gör att det gnistrar till.
Ämnesord
afrikansk litteratur
arbetarlitteratur
arkitektur
att blogga
barnböcker
bibliotek
bilderböcker
biografier
boken i framtiden
bokhandel
dansk litteratur
deckare
e-böcker
engelskspråkig litteratur
facklitteratur
familjefrågor
fantasy
film
filmatiseringar
finsk litteratur
fransk litteratur
grafiska romaner
guideböcker
handböcker
helgdagar
historia
historiska romaner
hobby
högläsning
invandrarlitteratur
irländsk litteratur
italiensk litteratur
italienska utflykter
japansk litteratur
kapitelböcker
klassiker
kokböcker
konst
kulturhistoria
litteraturpriser
livet i Italien
ljudböcker
läsning
läsplatta
läsutmaningar
moderna klassiker
norsk litteratur
noveller
om översättningar
poesi
politik
post-kolonialism
postmodernism
samhälle och ekonomi
samhällsskildring
semester
spansk litteratur
språk
svensk litteratur
tecknade serier
thriller
tidskrifter
traditioner
true crime
tv-serier
tysk litteratur
ungdomsböcker
uppväxtskildringar
utmaningar
torsdag 24 november 2016
tisdag 22 november 2016
Att ta avsked av det gamla eller välkomna det nya?
Anna Fredriksson har skrivit flera bra böcker. Avskedsfesten är inte dålig den heller - men det jag inte kan sluta tänka på under mer eller mindre hela boken är hur stor vikt det läggs på parrelationen.
Tycker verkligen alla det viktigaste som finns är att leva i en relation? Framförallt; om man bryter upp efter en relation som sträckt sig över flera sekel och de gemensamma barnen redan är utflugna skulle man inte längta efter att leva ensam en period då, att ge sig tid att hitta sig själv igen och stå på egna ben? Jag blir bara stressad när jag läser om jakten på kärleken och skrämd av att alla verkar så rädda för ensamhet. Nu kanske jag överdriver och såklart förstår jag att det är jobbig när inte bara familjen man är van att ha omkring sig försvinner men även vännerna.
I boken finns det bara en (bi)karaktär som verkar har tryggheten i sig själv att leva som singel och ändå vara tillfreds och lyckas leva ett rikt liv. Jag klamrar mig fast vid henne och hon blir min hjälte i denna boken!
Tycker verkligen alla det viktigaste som finns är att leva i en relation? Framförallt; om man bryter upp efter en relation som sträckt sig över flera sekel och de gemensamma barnen redan är utflugna skulle man inte längta efter att leva ensam en period då, att ge sig tid att hitta sig själv igen och stå på egna ben? Jag blir bara stressad när jag läser om jakten på kärleken och skrämd av att alla verkar så rädda för ensamhet. Nu kanske jag överdriver och såklart förstår jag att det är jobbig när inte bara familjen man är van att ha omkring sig försvinner men även vännerna.
I boken finns det bara en (bi)karaktär som verkar har tryggheten i sig själv att leva som singel och ändå vara tillfreds och lyckas leva ett rikt liv. Jag klamrar mig fast vid henne och hon blir min hjälte i denna boken!
fredag 18 november 2016
Fredrik på besök
Hur sannolikt är detta; att samma dag som Fredrik Önnevall är på alla svenska nyhetssidor så är han själv i Milano och föreläser för SWEA Milano!? Låter osannolikt - men helt sant! Kan inte bli mer aktuellt än så.
Igår lyssnade jag alltså på Fredrik som pratade om säsong ett av Fosterland - som ju blivit högaktuell igen genom att han och de andra i teamet nu åtalas för människosmuggling. Mycket diskussioner blev det i Svenska Skolans fullsatta klassrum - mer ett samtal än än föreläsning.
Igår lyssnade jag alltså på Fredrik som pratade om säsong ett av Fosterland - som ju blivit högaktuell igen genom att han och de andra i teamet nu åtalas för människosmuggling. Mycket diskussioner blev det i Svenska Skolans fullsatta klassrum - mer ett samtal än än föreläsning.
Inte Nancy men Elsie
Jag tycker lika mycket om Riktiga Elsie som om de flesta av Elsie Johanssons romaner. Hon har ju ofta blandats ihop med sina romanfigurer och speciellt med Nancy.
I biografin berättar hon öppenhjärtigt om sitt eget liv och visst skriver hon om hur delar av det blivit stoff som hon använt i romanerna. Hennes liv fascinerar och med tanke på allt hon varit med om och den visdom hon samlat på sig under resan från fattigsverige till att bli en av våra mest folkkära författare förundras jag över att hon inte är ännu äldre än sina 85 år! Hoppas verkligen hon får leva många år till och att hon har kvar berättelser hon fortfarande vill dela med sig av.
I biografin berättar hon öppenhjärtigt om sitt eget liv och visst skriver hon om hur delar av det blivit stoff som hon använt i romanerna. Hennes liv fascinerar och med tanke på allt hon varit med om och den visdom hon samlat på sig under resan från fattigsverige till att bli en av våra mest folkkära författare förundras jag över att hon inte är ännu äldre än sina 85 år! Hoppas verkligen hon får leva många år till och att hon har kvar berättelser hon fortfarande vill dela med sig av.
tisdag 15 november 2016
Majgull på besök
Att som utlandssvensk vara med i SWEA - och då speciellt SWEA Milano såklart - är en fantastisk förmån. Igår fick vi träffa Majgull Axelsson som är på Italienbesök och hon berättade om hela sin resa från journalist till författare med nedslag i många av hennes böcker. Hennes bok Jag heter inte Miriam har nyligen givits ut på Italienska med samma titel, nämligen Io non mi chiamo Miriam
Därefter åt vi Squisini med fyllningar från hela Italien, och hann såklart även umgås och tjattra lite också.
Jag har skrivit mer om besöket på SWEA Milanos hemsida
onsdag 9 november 2016
Deckarfrossa i hörlurarna
Det har redan gått några veckor sedan mitt förra inlägg då jag var mäkta trött på mofibos utbud av ljudböcker. Lyckan var att jag befann mig lite närmre abonnemangets upphörande än jag trodde när jag skrev det - så nu har jag både bytt till Bookbeat och hunnit lyssna på flera böcker!
Jag har inlett med en riktig deckarfrossa. Men det var precis vad jag brukar längta efter på hösten.
Tiggaren av Sara Sarenbrant hade jag lånat på biblioteket men lånetiden gick ut när jag bara hade 10 sidor kvar så då lyssnade jag på avslutet istället. Efter att ha läst första kapitlet och redan visste vem mördaren var och hur han hade mördat offret så var jag beredd att sluta läsa. Eftersom jag inte hade något annat för handen fortsatte jag ändå och det visade sig att historien utvecklades och blev mer intressant än inledningen antytt!
Kaninjägaren av Lars Kepler kom ut dagarna innan jag började abonnera på Bookbeat och det blev min första bok som jag lyssnade på i sin helhet - mest för att jag kunde! Att plötsligt ha ett aktuellt urval kändes lite som att stå i godisbutiken och försöka välja ut en enda godbit. Boken är dock fruktansvärd i sin råhet och jag påminde mig att jag redan vid Sandmannen tänkt att jag inte ska läsa fler Kepler-böcker
Under min mofibo-tid lyssnade jag bla på alla tillgängliga deckare av Leif GW Person och har väl lite motsträvigt kommit att uppskatta anti-hjälten Evert Bäckström, Sveriges bästa kriminalkommissarie men 100% uppklarade mord bakom sig. Kan man dö två gånger är inget undantag - jag upplevde den dock som väl långdragen, och utredningen känns klar långt innan boken är slut.
Sist men inte minst så har jag lyssnat på Sandgrav ay Helene Tursten. Det är roligt att hon har "kommit tillbaka" med en ny deckarserie efter serien om Irene Huss även om jag inte tycker den uppnår samma klass efter två böcker. Irene Huss kändes kanske lite mer vanlig medan Embla i denna serien har fått lite väl mycket goda egenskaper och därmed känns lite övermänsklig. Boken är otäck då den handlar om två försvunna barn och vilka strömningar det som kan uppstå i ett litet samhälle som en följd av det.
Men fyra deckare på rad räckte bra för nu och jag har nu bytt till något helt annat i lurarna!
Jag har inlett med en riktig deckarfrossa. Men det var precis vad jag brukar längta efter på hösten.
Tiggaren av Sara Sarenbrant hade jag lånat på biblioteket men lånetiden gick ut när jag bara hade 10 sidor kvar så då lyssnade jag på avslutet istället. Efter att ha läst första kapitlet och redan visste vem mördaren var och hur han hade mördat offret så var jag beredd att sluta läsa. Eftersom jag inte hade något annat för handen fortsatte jag ändå och det visade sig att historien utvecklades och blev mer intressant än inledningen antytt!
Kaninjägaren av Lars Kepler kom ut dagarna innan jag började abonnera på Bookbeat och det blev min första bok som jag lyssnade på i sin helhet - mest för att jag kunde! Att plötsligt ha ett aktuellt urval kändes lite som att stå i godisbutiken och försöka välja ut en enda godbit. Boken är dock fruktansvärd i sin råhet och jag påminde mig att jag redan vid Sandmannen tänkt att jag inte ska läsa fler Kepler-böcker
Under min mofibo-tid lyssnade jag bla på alla tillgängliga deckare av Leif GW Person och har väl lite motsträvigt kommit att uppskatta anti-hjälten Evert Bäckström, Sveriges bästa kriminalkommissarie men 100% uppklarade mord bakom sig. Kan man dö två gånger är inget undantag - jag upplevde den dock som väl långdragen, och utredningen känns klar långt innan boken är slut.
Sist men inte minst så har jag lyssnat på Sandgrav ay Helene Tursten. Det är roligt att hon har "kommit tillbaka" med en ny deckarserie efter serien om Irene Huss även om jag inte tycker den uppnår samma klass efter två böcker. Irene Huss kändes kanske lite mer vanlig medan Embla i denna serien har fått lite väl mycket goda egenskaper och därmed känns lite övermänsklig. Boken är otäck då den handlar om två försvunna barn och vilka strömningar det som kan uppstå i ett litet samhälle som en följd av det.
Men fyra deckare på rad räckte bra för nu och jag har nu bytt till något helt annat i lurarna!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)