Imorgon börjar skolorna här och livet återgår (äntligen) till någon som mer liknar rutin och vardag. Kanske (=förhoppningsvis) återgår därmed även bloggen till en mer "normal" tillvaro. Mitt eget pluggande är denna termin begränsat till en kurs i muntlig italienska och innebär bla läsning av en av Carofiglios böcker. Carofiglio är en favorit, men just denna, Testimoni inconsapevole, har jag tidigare bara läst på svenska (På sannolika skäl). I övrigt tänker jag mer aktivt söka översättningsuppdrag.
Men nu skulle det handla om Sfinx av Christine Falkenland. Hennes böcker är alltid värda att se fram emot. Vinterträdgården älskade jag för dess (som vanligt när det gäller Falkenland) vackra språk, men så här i efterhand känner jag att jag var lite besviken på handlingen i den. Det vackra språket präglar även Sfinx trots den destruktiva tonen i breven som utgör bokens handling.
Huvudpersonen definierar sig själv först och främst som Felix första hustru och i boken vänder hon sig i en serie brev till hans nuvarande hustru. Hon har blivit besatt av Felix nya familj och ju intensivare hon lever sig in i deras liv, desto snabbare förfaller hennes eget omkring henne.
Som läsare känner jag mig som åskådare av en psykopats tankar. Destruktiva glimtar från ett havererat äktenskap blandas med en hatkärlek till den nuvarande hustrun Claire. Ömsom vill hon efterlikna och byta plats med Claire, ömsom bubblar avundsjukan upp och hon vill hämnas dem för deras på ytan så perfekta liv som hon anser byggt på en bluff. Utanförskapet och oförmågan att leva i nuet får henne att klamra sig fast vid ett förflutet som var allt annat än idylliskt. Men hon vet vad hon hade, om framtiden vet hon inget och det är kanske därför dragningen tillbaka är så stark(?)
När boken är slut känner jag mig ganska frågande, boken väcker fler frågor än den ger svar. Vad som egentligen hände i Felix första äktenskap är otydligt. Att breven aldrig postas är däremot klart. Det läsaren vet om Felix och hans nya familj är helt skildrat genom ex hustruns brev och det finns inget som antyder att de känner till att hon iakttar dem. Pga sitt innehåll så hade brevet gett reaktioner i familjens liv om de nått fram. Samtidigt är det en oerhörd lockelse att ta del av brevskriverskans ondskefulla brev och att se in i det mörka psyke som skapat dem. Det är inte utan att man fruktar för vad hon är kapabel att genomföra... Slutet är öppet på ett sätt som gör att jag vill veta mer - men jag tror inte jag kan förvänta mig en uppföljare till detta psykologiska drama.
Jag har hittills bara läst jag-fick-ett-gratis-recex-och-är-överentusiastisk-recensioner av Sfinx (eller så var de faktiskt ärliga :), så den här var intressantare.
SvaraRaderaJag blir allt lite nyfiken på Falkenland, för själva läsupplevelsens/språkets skull. Men egentligen avskyr jag såna här öppna böcker (och filmer) som jag kanske inte helt förstår? Jag vill ha avslut, riktiga sådana.
A-lo: Ja, kanske är de ärliga för på ett plan (språk/känslor) är boken fantastisk. Men om man vill ha en handling som i slutet får någon slags upplösning (eller knytas ihop) så lämnar den en hel del att önska. Nu tror jag iofs själva meningen delvis ligger i ovissheten och då är ju alla önskningar om en sammanhållande story förgäves :) Helt klart läsvärd i vilket fall!!
SvaraRaderaÄh, jag gillar öppna slut. Så länge man inte lämnar läsaren helt hängande utan hintar om vartåt det kan tänkas gå och man själv får fundera ihop. Inte bara förstås, men har inget emot det. Vill dock inte stå helt handfallen med, som du skriver, fler frågor än svar. Man vill i alla fall veta vad det är man har läst och vad som har hänt även om man får gissa sig till framtiden.
SvaraRaderaBokomaten: Istället för att dra ihop historien på slutet och hinta något så tycker jag nog den slutar helt öppet i detta fallet!
SvaraRaderaSkulle vara väldigt kul att läsa historien ur någon av de andras synvinkel ett par år senare i tiden för att få både veta vad som hänt och en kanske mer nyanserad bild av det hela. Känns inte som att Falkenland är den som skriver uppföljare dock :)
Jag har inte heller några problem med öppna slut, tvärtom har jag betydligt svårare för tillrättalagda slut där allt ska förklaras och lösas. Men om jag förstår dig rätt, Vicky, så är det även lösa trådar i berättelsen och det är ju inte lika lyckat. Jag har aldrig läst Falkenland. Ibland kan jag känna en nyfikenhet, men den övergår alltid i en känsla av att vi nog inte skulle funka så bra ihop ändå.
SvaraRadera