Boken börjar direkt på första sidan med ett mord i likhet med många andra deckare. Sen slutar likheterna för fokus i Rymmaren ligger inte på att lösa brottet. Istället är det en svindlande resa rakt in i rättsväsendets korridorer.
Tomas Bodström har ju en minst sagt unik kompetens med kännedom om både advokatyrket och politik på allra högsta nivå. Här lyfts det fram hur polis, åklagare, advokater, politiker och kriminalvård alla har sin egen agenda och det är långt ifrån säkert att de drar åt samma håll i ett och och samma ärende. Även journalisternas roll finns med på ett hörn. Det var häftigt att läsa en deckare där inte hela fokus ligger på polisens arbete, eller åklagarens som i vissa fall - utan där verkligen allas roll finns med.
Istället för att jobba mot samma mål så jobbar man mot varandra, smutskastar och går bakom ryggen även på nära kollegor. Jag tycker Bodström gör det väldigt skickligt. Bokens karaktärer är väldigt mänskliga och det är lätt att föreställa sig att de faktiskt skulle kunna gå till som det gör i boken även om det är ett ganska skrämmande scenario. Det är riktigt komiskt att en f d justitieminister gör just justitieministerkaraktären till en så patetisk figur som Gerd, som faktiskt inte har en aning om vad hon sysslar med och vilka konsekvenser hennes beslut får utan vars första prioritet är att till varje pris hänga kvar vid sin post (och därmed slippa bli landshövding i Norrbotten).
När boken går mot sin upplösning så är jag inte ett dugg intresserad av vem som begick mordet i bokens inledning. Jag är väldigt imponerad av hur Bodström får ett sådant flyt i berättelsen trots att han faktiskt frångår det som man som som läsa från början förväntar sig skall vara dess kärna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag blir jätteglad om du lämnar en kommentar. Tack :)