Bara ett barn

Jag har sett och läst mycket den senaste tiden som handlar om utsatta barn. Först var det Svinalängorna som jag såg på bio innan jul och som fick mig och mitt biosällskap att diskutera barn som far illa och att det kanske inte har hänt så mycket sedan 70-talet då vi växte upp (och då även filmen utspelade sig). I Svinalängorna tycker jag det är just igenkännandet, speciellt i boken men även i filmen) av så mycket som gör att den kommer nära och berör.

Sedan läste jag Precious under jullovet och det knöt sig i magen att läsa om en så fruktansvärt utsatt tjej helt utan vuxenstöd ända tills hon är 16 och äntligen träffar en lärare som ser henne och får henne att göra det samma. Den utspelar sig i ett samhälle långt ifrån vårt och man måste inte ta berättelsen personligt.

Malin Persson Giolitos bok Bara ett barn utspelar sig däremot i dagens Sverige och det finns inga hinder eller argument som gör att man kan bortförklara barnets lidande eller säga att det inte angår en själv. Alex är en sjuåring som alla tycker är jobbig. Till exempel tycker klasskamraternas föräldrar att han förstör för hela klassen och när deras lärare rycker in och gör en anmälan till socialen så att Alex hamnar i fosterhem, tycker de att det är ganska skönt att han byter skola. Visst är det lätt att känna igen sig i det! Att vara den vuxne som tycker att de bråkiga barnen bara hindrar en egna barn, utan att ens ägna en tanke åt vad som kan ligga bakom. Det är så lätt att blunda eftersom sanningen kan göra ont och vara jobbig att hantera.

Som tur är finns det vuxna kring Alex som faktiskt ser till hans bästa, bland annat hans lärare Karin och senare hans advokat Sophia, men även en polis en hans socialsekreterare. Trots det relativa vuxenstödet håller det på att sluta riktigt riktigt illa för Alex.

Bara ett barn är en jättebra bok som väcker känslor och engagerar, men bitvis är den väldigt jobbig att läsa. Orkar man så är det ändå väl värt mödan!