Gracie av Veonika Malmgren

Gracie är Veronika Malmgrens debutbok och den har fått fina recensioner i bland annat Svd. Med förväntningar på att få läsa om stark tonårsvänskap så började jag läsa om den svenska utbytesstudenten Klara och hennes sista två månader i Kansas med stor entusiasm.

Gracie är namnet på Penelopes bil, den bil som tar de två tjejerna runt i den händelsefattiga hålan Manning där Klara är utbytesstudent. Det händer inte så mycket. Penelope är frustrerad på en tonårings vis och längtar bort från stan. När saker faktiskt händer, så händer de i förbigående och det gör mig frustrerad. Dödsskjutningen i Littleton passerar revy utan närmare eftertanke, tornadovarningarna likaså. Penelopes trassliga uppväxt nämns men utan reflektion. Kanske är det en reflektion av Klaras (berättarjagets) förmåga att inte låta något eller någon riktigt beröra och komma nära henne?

Det som jag, efter att ha läst div recensioner, antog skulle vara beskrivningen av en stark vänskapsrelation visar sig bygga på dominans från den ena parten. Är det rädslan att bli lämnad ensam kvar som ligger bakom Penelopes oschysta påhopp på Klara? Jag tycker inte att det framgår så tydligt i så fall, och jag tycker Klara hade klarat sig bättre utan Penelope och att hon har tur som ska resa därifrån snart. Klara verkar å andra sidan ha en viss distans och tar inte åt sig när hon blir illa behandlad. Klara själv uttrycker inga känslor direkt, som läsare får man inte veta vad hon egentligen tycker och tänker om människorna runtomkring henne. Hon rapporterar mest om vad som sker utan nämnvärd reflektion.


Det är en bok att känna igen sig i. Tonåren är en turbulent period där det som gäller ena dagen är inte längre aktuellt nästa dag. Jag är själv uppvuxen i en svensk småstad där det verkligen inte hände någonting. Inte ur en tonårings perspektiv i alla fall och förstår mycket väl Penelopes frustration och längtan bort. Samtidigt kan jag även känna igen mig i Klaras undfallenhet, i oförmågan att säga ifrån och ta plats, att det är lättare att visa distans än att engagera sig känslomässigt.

Jag tyckte inte om boken på det sätt som jag förväntade mig att göra, vilket inte alls betyder att jag inte tyckte om den. Jag förväntade mig att läsa om starka känslor och svårt separation och jag förväntade mig att bli berörd av Klaras berättelse. Istället väckte boken starka känslor och många tankar kring hur det är att vara tonåring och varför man beter sig på det ena eller andra sättet.