Och i Wienerwald står träden kvar

Jag var beredd på att Och i Wienerwald står träden kvar skulle vara bra, det var jag. Fattas bara annat efter att den vunnit Augustpris och fått fantastiska recensioner i press och på bloggar (t ex mimmimarie, Fru E och hos Anna), Men att den skulle vara så bra och innehålla så mycket, det var jag inte beredd på. Jag började med att läsa boken, men hade svårt att koncentrera mig och bytte efter ett tag till ljudboken och fastnade på en gång för Elisabeths Åsbrinks egna inläsning.

Basen i boken är de brev som pojken Otto mottog under sin vistelse i Skåne och Småland under andra världskriget. Otto är jude och får genom den svenske pastorn Birger Pernow möjlighet att komma till Sverige. Där är det meningen att han skall hamna hos en fosterfamilj, men för Otto kom vistelsen istället att till stor del handla om arbete på olika gårdar i södra Sverige. Kvar i Wien finns hela hans familj som inte har möjlighet att lämna landet, men som däremot skriver de mängder av brev till sin son i Sverige, brev som Otto sedan bevarade i hela sitt liv.  


In i berättelsen som växer fram ur breven har Elisabeth Åsbrink vävt annan dokumentation; tidnings artikar, myndighetsmaterial, politiska beslut etc - vilket bidrar till en komplex bild av det judiska folkets situation. Det blir aldrig snårigt och svårt som det skulle kunna bli med så mycket källmaterial, det omfångsrika materialet det bidrar istället till att levandegöra berättelsen om Otto. 


I början av boken undrar jag över författarens syfte att dra in Ingvar Kamprad i historien som växer fram. Men hans inblandning står väldigt klar i bokens andra hälft. För mig som är uppväxt i Kamprads hemtrakter känner mycket väl många av miljöerna i boken och den lokala kopplingen ger ett extra litet djup till en helt fantastisk och viktig bok. Läs den!