Hårdkokt på Sicilien

Det hade kanske passat att läsa om maffian på Sicilien - men det gjorde jag alltså inte, och någon maffiastämning upplevde vi knappast under våra få dagar där.

Däremot läste jag ut inte mindre än två hårdkokta deckare. Den första var Benjamin Blacks (alias John Banville) Dublindeckare Elegy for April som jag köpte i Dublin i påskas. Den nostalgiska 50-tals stämningen jag förväntade mig uteblev. Det jag känner till om Irland och Dublin och hur jag kan föreställa mig att det var där för 60 år finns inte återspeglat i boken. Istället för att dricka öl på kvarterspuben blir man här alkoholiserad av vin och cocktails i hotellbaren. Man förstår att huvudpersonen har en tragisk barndom (typiskt irländskt karaktärsdrag) bakom sig, men nu är han rik (mindre typiskt...) och köper den dyraste bilen som finns att få trots att han egentligen inte är ett dugg intresserad av bilar. Det enda som faktiskt inte förvånar mig är att det inte innebär några större problem att köra bil utan körkort - att det bara var att hämta ut ett körkortet har jag hört många vittna om, och det mycket senare än på 50-talet.

Huvudpersonen är en dekadent läkare, som inte spenderar betydligt fler timmar i hotellbarer (trots att han just blivit utskriven från torken) än på sin arbetsplats. Det är hans vuxna dotter som leder in honom på deckargåtan och man kan förstå att det inte är första gången det är genom henne som gåtorna dyker upp (Elergy for April är den fjärde boken i en serie). Boken driv är ganska långsamt, men ändå upplever jag den som ett försök att porträttera en irländsk Philip Marlowe-typ som inte föll mig något vidare i smaken.

Philip Marlowe för mig osökt vidare till den andra deckaren jag läste på Sicilien. Jag lät mig inspirerats av Sherlock Holmes och blev sugen på att läsa en hög andra klassiska deckare och nu hade turen kommit till Raymond Chandler och den första boken om Philip Marlowe, The Big Sleep. Efter att ha läst den konstaterar jag mest att jag nog mer är den engelska pusseldeckartypen än den amerikanska hårdkokta privatdeckartypen! Charmen och lekfullheten hos Agatha Christie och Sir Arthur Conan Doyle kanske kan tyckas gränsa till det fåniga ibland, men Raymond Chandlers förmåga att trassla in Marlowe i de mest omöjliga situationer och ständigt klara honom helskinnad därifrån lockar mig inte direkt till vidare läsning.


Efter två böcker som inte direkt föll mig i smaken är jag extra sugen på något riktigt riktigt bra. Kanske blir det Cirkeln som så många hyllar dessa dagar, men jag är rädd att bli besviken pga de högt uppdrivna förväntningarna...