Det är omöjligt att skriva om Shutter Island av Dennis Lehane utan att avslöja någonting. Så den som inte har läst, men har tänkt att läsa den kan lika gärna sluta läsa här även om jag inte har för avsikt att avslöja något avgörande. En sak kan dock vara bra att veta: det är ingen idé att börja läsa dem om man inte har tid att streckläsa boken - den är nämligen väldigt svår att lägga ifrån sig! Den slutar aldrig vara spännande.
Egentligen har jag bara en invändning, och det är att boken lämnar mig en känsla av att inte alls veta vad som faktiskt föregått på ön Shutter Island. Författaren verkar inte alls ha för avsikt att förklara eller tydliggöra vad som sker - bara att visa att allt kanske inte alltid är vad de verkar på ytan. Jag har svårt att lämna boken i detta ovissa stadium, jag vet fortfarande inte vem jag ska lite på! I hela boken byggs förtroende upp kring en person som sedan visar sig vara en helt annan, eller?
4 hyllvärmare kvar nu!
Ämnesord
afrikansk litteratur
arbetarlitteratur
arkitektur
att blogga
barnböcker
bibliotek
bilderböcker
biografier
boken i framtiden
bokhandel
dansk litteratur
deckare
e-böcker
engelskspråkig litteratur
facklitteratur
familjefrågor
fantasy
film
filmatiseringar
finsk litteratur
fransk litteratur
grafiska romaner
guideböcker
handböcker
helgdagar
historia
historiska romaner
hobby
högläsning
invandrarlitteratur
irländsk litteratur
italiensk litteratur
italienska utflykter
japansk litteratur
kapitelböcker
klassiker
kokböcker
konst
kulturhistoria
litteraturpriser
livet i Italien
ljudböcker
läsning
läsplatta
läsutmaningar
moderna klassiker
norsk litteratur
noveller
om översättningar
poesi
politik
post-kolonialism
postmodernism
samhälle och ekonomi
samhällsskildring
semester
spansk litteratur
språk
svensk litteratur
tecknade serier
thriller
tidskrifter
traditioner
true crime
tv-serier
tysk litteratur
ungdomsböcker
uppväxtskildringar
utmaningar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
När jag läste Patient 67 första gången sträckläste jag den och känslan som stannade kvar var förvirring. Efter att ha diskuterat boken med en kollega ramlade några tjugofemöringar på plats.
SvaraRaderaNär jag läste den andra gången tvingade jag mig själv att läsa den sakta och noga och när jag hade kommit till slutet så hade förvirringen försvunnit och i dess ställe fanns i stället en stark känsla av eufori. Vilken författare han är den gode Lehane!
Annika: Ja, jag tror verkligen det är en bok som tjänar på omläsning. Men först ska den få smälta lite till :)
SvaraRaderaAh, den här sträckläste jag också. Steg upp klockan fem på morgonen, minns jag. :-)
SvaraRadera