Matteo bor uppe på ett berg och liksom ser ner på resten av mänskligheten, både faktiskt och bildligt talat. Jag finner honom otroligt dryg där han sitter på sitt berg och tar emot människor som tagit sig upp för berget och som han tillåter sig döma bara för att de inte nått samma livsinsikt som han har - en insikt som alltså fått honom att bosätta sig på ett berg och leva av det som hans trädgård, naturen och hans får ger honom.Han tar emot vandrare som planerat eller oplanerat passerar förb och delar med sig av sitt hus, sina förråd och sin visdom. Just detta med visdomen håller på att reta gallfeber på mig, att han framställer sig som ett självutsett helgon som nått sitt personliga nirvana genom att befria sig från världsliga ägodelar och kopplingar.
Senare i boken händer något. Förändringen kommer smygande när Matteo berättar sin historia som bildar enskilda berättelser i själva ramberättelsen: Matteo och barndomen i Ancona. Matteo och hustrun Nora. Den stora tragedin. Matteo och självförintelsen som följer på tragedin. Matteo och hans blinda fader. Matteo och Larissa. Som läsare väcker varje avsnitt i Matteos historia olika känslor, från sympati, till irritation och rent av avsky. Men Matteo förändras och trots att boken slutar där den börjar - på toppen av berget, så upplever jag honom som ödmjuk efter att ha steg för steg ha tagit del av den historia han berättar och som är romanens röda tråd. Känslan som kvarstår när jag slår igen boken är att jag har läst en riktigt riktigt bra bok!
Förutom en barnbok har jag inte läst något av Susanna Tamaro trots att flera böcker finns översatta till svenska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag blir jätteglad om du lämnar en kommentar. Tack :)