Sånt man bara säger

Jag har inte varit helt förtjust i Helena von Zweigbergks tidigare böcker. Ur vulkanens mun var iofs intressant men fy vilka jobbiga känslor man fick när man läste den. Det kröp i kroppen under hela boken. Sånt man bara säger väcker också starka känslor - men inte riktigt lika krävande. Däremot växer frustrationen ju längre de vuxna försöker kommunicera med varandra i boken. För att inte tala om när de vuxna ska försöka kommunicera med det enda barnet som finns där mitt ibland dem. De når inte fram och anklagelserna haglar. Jag får lust att skaka om dem rejält. Gemensamt för de vuxna systrarna är att de försöker ta tag i sina respektive liv, men utifrån olika utgångspunker och med olika metoder. Mittemellan dem finns den ena systerns son som inte vet hur han ska bete sig eller vad som förväntas när systrarna inte kan komma överens. Helt klart läsvärd!