Bäst i år

Jag har längtat efter Linn Ullmann. Hon har aldrig gjort mig besviken och De oroliga är kanske det bästa och det är definitivt det mest personliga hon har skrivit om hur det var att växa upp som kärleksbarn till två egensinniga karriärister till föräldrar, och som dessutom separerar när hon bara är några år gammal. Slitningarna, längtan, ensamheten men också den starka kärleken till dem båda. Dessutom den starka berättelsen om hur Linn följer sin far den sista tiden, om hur de spelar in sina samtal för att tillsammans skriva en bok, en bok som aldrig ska komma att bli skriven. Fadern dör och banden är borta i flera år innan de upphittas igen i en kartong på en vind. Jag föreställer mig att det ändå är banden som är anledningen att denna personliga bok om både Linn Ullmann själv och Ingmar Bergman blev skriven. Definitivt en av årets bästa böcker!

Jag har lyssnat på boken och tycker Julia Dufvenius gör ett fantastiskt jobb som inläsare, men så hade väl även hon en stark (yrkesmässig)relation till Ingmar Bergman och det kanske är det som gör gör att det gnistrar till.  

Att ta avsked av det gamla eller välkomna det nya?

Anna Fredriksson har skrivit flera bra böcker. Avskedsfesten är inte dålig den heller - men det jag inte kan sluta tänka på under mer eller mindre hela boken är hur stor vikt det läggs på parrelationen.

Tycker verkligen alla det viktigaste som finns är att leva i en relation? Framförallt; om man bryter upp efter en relation som sträckt sig över flera sekel och de gemensamma barnen redan är utflugna skulle man inte längta efter att leva ensam en period då, att ge sig tid att hitta sig själv igen och stå på egna ben? Jag blir bara stressad när jag läser om jakten på kärleken och skrämd av att alla verkar så rädda för ensamhet. Nu kanske jag överdriver och såklart förstår jag att det är jobbig när inte bara familjen man är van att ha omkring sig försvinner men även vännerna.

I boken finns det bara en (bi)karaktär som verkar har tryggheten i sig själv att leva som singel och ändå vara tillfreds och lyckas leva ett rikt liv. Jag klamrar mig fast vid henne och hon blir min hjälte i denna boken!

Fredrik på besök

Hur sannolikt är detta; att samma dag som Fredrik Önnevall är på alla svenska nyhetssidor så är han själv i Milano och föreläser för SWEA Milano!? Låter osannolikt - men helt sant! Kan inte bli mer aktuellt än så.

Igår lyssnade jag alltså på Fredrik som pratade om säsong ett av Fosterland - som ju blivit högaktuell igen genom att han och de andra i teamet nu åtalas för människosmuggling. Mycket diskussioner blev det i Svenska Skolans fullsatta klassrum - mer ett samtal än än föreläsning. 

Inte Nancy men Elsie

Jag tycker lika mycket om Riktiga Elsie som om de flesta av Elsie Johanssons romaner. Hon har ju ofta blandats ihop med sina romanfigurer och speciellt med Nancy.
I biografin berättar hon öppenhjärtigt om sitt eget liv och visst skriver hon om hur delar av det blivit stoff som hon använt i romanerna. Hennes liv fascinerar och med tanke på allt hon varit med om och den visdom hon samlat på sig under resan från fattigsverige till att bli en av våra mest folkkära författare förundras jag över att hon inte är ännu äldre än sina 85 år! Hoppas verkligen hon får leva många år till och att hon har kvar berättelser hon fortfarande vill dela med sig av.  

Majgull på besök

Att som utlandssvensk vara med i SWEA - och då speciellt SWEA Milano såklart - är en fantastisk förmån. Igår fick vi träffa Majgull Axelsson som är på Italienbesök och hon berättade om hela sin resa från journalist till författare med nedslag i många av hennes böcker. Hennes bok Jag heter inte Miriam har nyligen givits ut på Italienska med samma titel, nämligen Io non mi chiamo Miriam
Därefter åt vi Squisini med fyllningar från hela Italien, och hann såklart även umgås och tjattra lite också.

Jag har skrivit mer om besöket på SWEA Milanos hemsida 

Deckarfrossa i hörlurarna

Det har redan gått några veckor sedan mitt förra inlägg då jag var mäkta trött på mofibos utbud av ljudböcker. Lyckan var att jag befann mig lite närmre abonnemangets upphörande än jag trodde när jag skrev det  - så nu har jag både bytt till Bookbeat och hunnit lyssna på flera böcker!

Jag har inlett med en riktig deckarfrossa. Men det var precis vad jag brukar längta efter på hösten.

Tiggaren av Sara Sarenbrant hade jag lånat på biblioteket men lånetiden gick ut när jag bara hade 10 sidor kvar så då lyssnade jag på avslutet istället. Efter att ha läst första kapitlet och redan visste vem mördaren var och hur han hade mördat offret så var jag beredd att sluta läsa. Eftersom jag inte hade något annat för handen fortsatte jag ändå och det visade sig att historien utvecklades och blev mer intressant än inledningen antytt!

Kaninjägaren av Lars Kepler kom ut dagarna innan jag började abonnera på Bookbeat och det blev min första bok som jag lyssnade på i sin helhet - mest för att jag kunde! Att plötsligt ha ett aktuellt urval kändes lite som att stå i godisbutiken och försöka välja ut en enda godbit. Boken är dock fruktansvärd i sin råhet och jag påminde mig att jag redan vid Sandmannen tänkt att jag inte ska läsa fler Kepler-böcker

Under min mofibo-tid lyssnade jag bla på alla tillgängliga deckare av Leif GW Person och har väl lite motsträvigt kommit att uppskatta anti-hjälten Evert Bäckström, Sveriges bästa kriminalkommissarie men 100% uppklarade mord bakom sig. Kan man dö två gånger är inget undantag - jag upplevde den dock som väl långdragen, och utredningen känns klar långt innan boken är slut.

Sist men inte minst så har jag lyssnat på Sandgrav ay Helene Tursten. Det är roligt att hon har "kommit tillbaka" med en ny deckarserie efter serien om Irene Huss även om jag inte tycker den uppnår samma klass efter två böcker. Irene Huss kändes kanske lite mer vanlig medan Embla i denna serien har fått lite väl mycket goda egenskaper och därmed känns lite övermänsklig. Boken är otäck då den handlar om två försvunna barn och vilka strömningar det som kan uppstå i ett litet samhälle som en följd av det.

Men fyra deckare på rad räckte bra för nu och jag har nu bytt till något helt annat i lurarna!

Krama det sista ur Mofibo

Jag har haft ljudbokstjänsten Mofibo sedan den startade. Det var nämligen då den enda liknande tjänst som inte krävde att den kopplades till ett telefonnummer - och jag hade ju inget svenskt nummer. Dessutom var tjänsten billig. Då.

Utbudet har senaste tiden varit rent ut sagt bedrövligt och när det dyker upp nya svenska titlar så är de oftast långt ifrån nyutkomna. Topplistan ser likadan ut vecka för vecka. Så när jag plötsligt en månad fick betala 169 kr (lika mycket som Bookbeat och Storytel) vilket var en höjning med 40 kr, så sa jag direkt upp tjänsten. Men se då fick jag en månad gratis att lägga till på den jag precis betalat. Detta var nu 1,5 månad sedan så i ytterligare ett par veckor försöker jag krama ur vad jag kan av Mofibo innan jag byter.

Mofibo har blivit uppköpt av Storytel - och jag antar det är det som föranlett prishöjningen, men det har ännu inte avspeglats i utbudet. Jag har tittat lite och fastnat för bookbeat som jag ska prova så snart mitt nuvarande abonnemang löper ut.

Det krävs mycket sökande för att hitta något på mofibo men jag har vaskat fram dessa tre böcker under de senaste två veckorna:

April i anhörigsverige - angeläget och intressant. Susanna Alakoski trollbinder mig även om det inte är en roman. Det finns en linjär struktur i dagboksformat men boken består till största delen av nedslag i livet som anhörig. Det är mycket citat/referat från både experter och myndighet och från personer som levt hela sitt liv med anhörigproblematik. Intressant och berörande.

Slutkört - Förra hösten lyssnade jag på allt tillgängligt av Björn Hellberg på Mofibo. Wow tänkte jag (inte direkt) när jag såg att det nu fanns en "ny". Underhållande på sin höjd.

Fjärilseffekten - Efter att ha lyssnat på Astrid Lindgrens Krigsdagbok var jag sugen på på att höra mer av Karin Alvtegens stämma, och då hittade jag Fjärilseffekten som jag inte läst tidigare. Den har ett intressant tema i hur livet kan ta en oväntad och helt ny inriktning av händelser och skeenden vi inte kunnat förutse. I boken följer läsaren Viktoria, Bodil och Andreas vars berättelser växer fram i växelvis. Men eftersom Viktoria är Bodils dotter väntar jag hela boken på en koppling till Andreas - som aldrig kommer och jag känner mig lite snuvad på något. Det kunde ju ha blivit två bra böcker av denna istället för en!

Jag läser 12-åringens böcker

Min son har läst flera böcker av Michael Morpurgo. Det började med att han tyckte böckernas omslag, alltid med ett djur, var så fina. I berättelserna står djuret i fokus och dess förhållande till en speciell människa.

Så gav jag honom War Horse - kanske den mest välkända av Morpurgos böcker - och han tyckte inte alls om den. Han avslutade den inte ens.

Ska jag vara ärlig så gjorde inte jag det heller, varken gillade eller avslutade boken alltså. Det är en otäck bok som utspelar sig mitt i andra världskriget. Det är mycket militära termer som inte alltid är så lätta att förstå så även om inte boken är speciellt omfattande så tyckte jag det räckte efter drygt hälften.

Den andra av hans böcker som jag precis läst är Mark Haddon The Curious Incident with the Dog in the Night-time. (Av en slump upptäckte jag att den går som radioteater på barnradion just nu.)

Boken är i vilket fall helt underbar. Berättarjaget Christofer går i specialskola och befinner sig i autismspektrumet. Det är fascinerande att följa hans tankar som framstår som väldigt logiska - även om inte omvärlden alltid uppfattar dem som sådana.

Boken börjar med en död hund och ägaren Mrs Shear ger Christofer skulden. Eftersom han älskar Sherlock Holm beslutar han sig för att i sann detektivanda ta reda på vem den verklige mördaren är. Det börjar som ett ganska oskyldigt äventyr, men får stora konsekvenser för Christopher.

Det är en spännande berättelse men för mig är den riktigt stora behållningen den värme och kärlek för barn som Christopher som måste ligga bakom skrivandet av boken.

Även min son gillade den här boken väldigt mycket. Under tiden jag läste den undrade han hela tiden hur långt jag kommit men var väldigt noga med att inte spoila fortsättningen för mig. Inte ens när jag fråga rakt ut om en viss sak skull hända - så avslöjade han ett pip.

Mer tårta än böcker

Vi har firat födelsedagar denna veckan och det är tur man kan lyssna på böcker samtidigt som man bakar för annars hade jag inte fått något läst alls!

Med småländsk stämma

Det är nästan som att höra Astrid själv berätta när Karin Alvtegen läser Astrid Lindgrens Krigsdagböcker. Jag googlar för att se varifrån Karin kommer för att få en förklaring till hennes småländska och lär mig att hon är barnbarn till Astrids bror. Vilket perfekt val av inläsare!
Boken är en blandning av tidningsnyheter och notiser från familjelivet i Stockholm med två skolbarn. Intressant och en helt ny bild av Astrid för min del!

Passion som smittar

Det går inte att inte älska när någon verkligen brinner för något - med en så stark passion att känslorna och ivern skiner igenom. Sara Lövestams språk sprudlar verkligen när hon skriver om verb. Hon börjar i förordet med att berätta hur hon redan innan hon visste vad grammatik var kunde sitta och fundera på hur språket är uppbyggt och predika för sin syster "Om ordet är ett en-ord som slutar på -a, så blir mångaformen -or". Wow.

Jag läser boken full av förundran och fascination. Samtidigt är det med stor dysterhet jag tvingas erkänns för mig själv att jag bara har ett stort tomrum i huvudet där andra har stoppat sin grammatikkunskap. Jag kan nämligen omöjligt hålla redan på en enda grammatisk regel, eller namnet på fler än de tre vanligaste verbformerna (bara för att nu få lära mig att imperfekt bytt namn till preteritum - för en sådär tio år sedan!). Tänk hur olika vi är! När jag nu blir påmind om mina grammatiska begränsningar känner jag samtidigt en oerhörd tacksamhet över att jag ändå har hyfsa koll på grammatiken i praktiken - även om jag oftast inte har en aning om varför jag uttrycker mig som jag gör. 

Henning Mankells Italienska skor som jag läste under sommaren gillade jag ju verkligen. Nu har jag lyssnat på uppföljaren Svenska gummistövlar och är inte alls lika begeistrad. Det har passerat 10 år sedan Harriet dök upp på Fredrik Welins ö och han för första gången fick reda på att han hade en vuxen dotter, Louise. Fredrik Welin började tina upp och bryta sin isolering på ön.
I Svenska gummistövlar har som sagt 10 år passerat och Fredrik har fallit tillbaka och är återigen både butter och bitter tycker jag. Han har kvar någon enstaka vän från förra boken, men de flesta är försvunna. Han har svårt att skapa nya bekantskaper även om han verkligen längtar efter en närmre relation till Lisa Molin - men han lyckas inte riktigt nå fram till henne. Så han lever där i sin ensamhet. Huset brinner ner men han finner sig tillrätta och har ingen brådska att få det uppbyggt igen. Sedan brinner ett par hus till och han funderar över vem som tänder på husen i skärgården. Jag tycker inte det blir så mycket mer spännande än så.

Att inte kunna värja sig

Det finns två egenskaper med ljudboken som nästan känns som varandras motsatser men som båda ändå är lika sanna båda två.

Det första är att om man inte är uppmärksam så händer det att man missar detaljer som har betydelse för handlingen. Det är svårt att bläddra tillbaka och ibland gömmer sig detaljen så långt tillbaka i berättelsen att den blir omöjlig att hitta. För mig är det speciellt tydligt när jag lyssnar på facklitteratur. När jag läste Konspirationen Olof Palme hoppade jag ofta tillbaka 5-10 minuter och lyssnade om på berättelsen när jag kom på mig själv att jag hade varit ouppmärksam.

Det andra är när berättelsen blir så närgången att man inte kan värja sig mot det otäcka som man kanske hade valt att skumma förbi i en läst bok. Så var det när jag lyssnade på Jakten på Kapten Klänning som är skriven av spaningsledaren Jonas Trolle. Det fruktansvärda sexövergreppen som fd polischefen Göran Lindberg är bitvis så detaljerade att det är svårt att lyssna.

Boken är samtidigt fascinerande och det är intressant att följa polisens arbete från det att misstanken uppstår till man kan gripa Lindberg. Det känns som en unik inblick i polisens spaningsarbete.

...och vinnaren är...

Nu hoppar jag tillbaka till ett av mina första inlägg efter sommaren. Nämligen det om Ove!
I helgen såg jag nämligen även filmen så nu har jag på en månad 

1. Läst boken 

2. Sett teaterföreställningen 

3. Sett filmen 

...och vågar mig därför på en liten jämförelse.

Rheberg gör en fantastisk tolkning i sin enmansföreställning, han ÄR Ove samtidigt som han även ger röst åt berättelsens övriga karaktärer. Jag hade precis läst boken när jag såg föreställningen så visst tänkte jag på att många episoder från boken inte fanns med (konstigt vore ju annars!) men det gjorde inte så mycket då framställningen i sig var så bra och levde sitt eget liv.

Även Lassgård gör en bra tolkning av Ove och filmen täcker mycket mer av handlingen än vad föreställningen gjorde. Men jag saknade verkligen att några av karaktärerna blivit små bifigurer vilkas historier inte alls berättas i filmen (Jimmy, Mirzad, journalisten Lena etc). Både i boken och i föreställningen så går Ove från en ensam man till att en efter en samla på sig vänner så att han tillslut omges av en hel hop med härliga människor. I filmen finns människorna där men man ser bara i förbigående de djupa band som faktiskt skapas mellan de olika personerna och som jag tycker gör berättelsen så unik. Så för mig saknas något av helheten i filmen och min slutsatsen är trots allt boken är bäst! Som vanligt alltså. 

I lurarna i sommar

Under hela min sensommartid i Sverige snurrade Gunnar Walls bok Konspirationen Olof Palme i mina hörlurar. Det tog tid för jag har ofta hoppat tillbaka och lyssnat om då jag tappat tråden. Wall går sakligt igenom de spår som utretts av Palmegruppen och han gör kopplingar till andra mord och samhällsskeenden. Han går även igenom en mängd tips och spår som kommit in men som aldrig blivit utredda och med sin stora kunskap i ämnet drar han dem vidare för att undersöka vilka slutsatser man skulle ha kunnat komma fram till om man gått vidare. Väldigt faktaspäckat och intressant.