Tre apor

Ibland behöver man en liten knuff för att läsa vad man egentligen tänkt läsa länge, men som inte blivit av. Det var när jag läste OOOF bloggs positiva ord om Tre Apor i förra veckan som jag äntligen fick tummen ur att själv läsa den.

Det är en alldeles fantastisk liten bok. Lite för liten kanske, för jag vill absolut ha mer än 138 sidor av det här.

Jag älskar verkligen igenkänningen i böcker skrivna av författare födda på 60/70-talet och som skriver om sin uppväxt. Mendel-Enks revy över Israelitiska melodifestivalbidrag är just en sådan där härlig återblick in i det förflutna. Liksom de av mig nästan bortglömda "gummihuvor med en immig plasthinna framför" som man av någon outgrundlig anledning fick sig påsatta innan duschen efter gympan.

Men i ärlighetens namn så är det ändå alla olikheter som fascinerar. Att växa upp som jude i Göteborg skiljer sig oerhört från att växa upp som "vanlig" i en småländsk småstad. Stephan Mendel-Enk lyfter på ridån och låter läsaren kika in hos en familj som det trots allt kanske inte alltid är så lätt att vara en del av, ungefär på samma sätt som Åsa Linderborg gör i boken Mig äger ingen. I båda dessa böcker finns dessutom en väl balanserad mix av komik och tragik, att se det komiska i tillvaron blir som ett sätt att orka närma sig det mest tragiska, samtidigt så fastnar skrattet i halsen hos läsaren när man ser varthän det barkar. Tillsammans med de kärleksfulla porträtten av framförallt de äldre släktingarna gör att jag blir mycket förtjust i denna kort roman och hoppas givetvis på mer i samma stil.