Begravningsplatsen i Prag

Huvudkaraktären i Begravningsplatsen i Prag av Umberto Eco heter Simone Simonini och är en anska odräglig typ som föraktar de flesta och ägnar orimligt mycket energi åt att fundera över sina medmänniskors tillkortakommanden. Men om han hatar de flesta olika nationaliteter, folkslag och även religiösa grupperingar och sällskap så älskar han å andra sidan mat och kan bryta ut i långa hänförda beskrivningar av allsköns maträtter. Det lättar upp och ger berättelsen en humoristisk touch då det återkommer med jämna mellanrum i hela boken.

Någonting som jag inte tycker har framkommit i recensioner jag läst innan jag läste boken är att den i stor utsträckning handlar om Italiens enande för 150 år sedan och ger en en bild av hur olika varandra de delar som sedan kom att bilda Italien faktiskt var. Simone Simonini växer upp med en farfar som är emot allt vad enande heter och en i stor grad frånvarande far som reser land och rike runt för att jobba för en förening av Italien. Det dyker därmed upp väldigt många geografiska namn och det kan vara bra att en inre karta av Italien i huvudet när man läser för att förstå varför piemonteser jämförs med fransmännen och ligurier istället för med italienare (som alltså är ett modernt påfund).

Jag hade aldrig orkat läsa denna bok utan den kunskap (som trots allt är ganska begränsad) som jag har om Italiens geografi och historia. Förutom platser är det en hel massa historiskt betydelsefulla personer att hålla reda på. Garibaldi omtalas givetvis ofta då boken utspelar sig under hans tidsepok, men läsaren får även ta del av Cagliostros betydelse för historien, Manzzini m.fl. m.fl. Det är helt klart en bok för den som är intresserad av Italiens historia, den som inte bryr sig kan med gott samvete hoppa över att läsa den eller räkna med en rejäl utmaning.