Den speciella känslan av att ha läst ut en bok kan ta sig lite olika uttryck. Ibland lämnar mig boken alldeles upprymd av att ha fått ta del av en fantastisk berättelse. Upprymdheten kan dock blandas med saknad över att behöva lämna karaktärer man lärt sig älska (eller kanske hata). Medan andra gånger kvarstår mest en besvikelse över en bok som inte levt upp till förväntningarna. Men det är just där i själva det avslutande ögonblicket som en bok väcker mest känslor när jag läser.
Just nu så bara läser och läser jag, men böckerna jag läser vill inte ta slut... Och jag svårt att bärga mig. Nu befinner jag mig iaf väldigt nära slutet i 3 av böckerna jag håller på med.
Om jag alls hinner läsa i helgen så blir det Ängelns lek av Charlos Ruiz Zafon. Hoppas, hoppas jag hinner läsa ut den.... I Skämmartecknet av Lene Kaaberbøl har vi bara 2 korta kapitel kvar, men det blir nog knappast någon högläsning i helgen - så den får inte ens följa med (packar lätt!!!). Av ljudboken De fattiga i Lodz återstår några få avsnitt, men i helgen har jag sällskap i bilen till Venedig och jag tror inte de vill lyssna... Det blir istället The Dare Game av Jaquline Wilson (som är fortsättningen på The Story of Tracy Beaker).
Ja, egentligen sa borde man fundera mer over det har. For kanslan man har efterat hanger val strakt ihop med vad man egentligen tyckte om boken? En som hanger kvar langre, eller ger en kansla av nagot sarskilt, kanske betydde mer for en som lasare an vad man tankte nar man laste den? Jag vet att jag har last bocker som jag nog skulle klassa som sadar under sjalva lasningen, men sedan har den vaxt nagot enormt efterat, och jag ahr andrat min uppfattning.
SvaraRaderaOch vissa, ja vissa karaktarer, dem saknar man i oandlighet.... :-)