Gårdagen fotbollsfest uteblev helt. Hundratals människor hade samlats för att se matchen ute på stan. Hur många som var kvar till slut vet jag inte - vi gav nämligen upp vid 2-0... De italienska fotbollstjärnorna lyckades verkligen inte visa vad de kan.
Istället gick vi hem och jag läste Arkan Asaads bok Stjärnlösa nätter från pärm till pärm under en het och sömnlös natt. Vilken bok! Den fångade mig totalt. Bitvis tyckte jag fruktansvärt illa om huvudpersonen Amàr och vad han utsatte flickan Amina för. Samtidigt som jag ser och förstår att han är ett offer för de traditioner som styrt en kultur under långa tider och som krampaktigt skall hållas fast vid trots att saker faktiskt förändras när man en gång brutit upp från sitt land och fostrat barn i en annan kultur. Alla är offer i denna berättelsen, Amàrs pappa som tvingats fly från Kurdistan, Amàr som växt upp i Sverige men förväntas omfamna den kurdiska kulturen och traditionen. Släkten i Kurdistan som har höga förväntningar på brodern som flydde till Sverige och hans barn, men värst är det för Amina som får sina förhoppningar slagna i spillror på grymmast tänkbara vis. Det finns ingen väg ur dilemmat, bara lidande för alla inblandade och allt på grund av mötet mellan två väldigt olika kulturer.
Jag tyckte också väldigt mycket om Stjärnlösa nätter när jag lyssnade på den för några veckor sedan men till skillnad från dig så tyckte jag mera synd om Amar än illa om honom. Det var den stora släkten jag reserverade mina dåliga tankar för.
SvaraRaderaFast jag tyckte också fruktansvärt synd om honom egentligen och den börda som lagts på honom var övermänsklig. Fast han var ändå den enda som kunde stoppat utvecklingen... Känns inte alls rättvist att lägga det oket på hans axlar med det gjorde mig ändå så frustrerad att han inte klarade av att stå emot släkten.
SvaraRadera