Filmkväll på en fredag

Det var lite motstånd från barnen när jag föreslog att vi skulle se Pojken med Guldbyxorna tidigare ikväll. Själv är jag uppväxt på 70-talet men kan inte minnas att jag varken har läst Max Lundgrens bok från 1967 eller sett tv-serien (1975) så jag visste inte vad jag skulle förvänta mig.

Barnens känslor växlade från avundsjuka till rädsla till sist till sorg och vi hade en mycket mysig stund hopklämda i tv-soffan. Det var väldig mycket mer action än jag hade föreställt mig. Kanske är det en anpassning till nutid tillsammans med användandet av bl.a. mobiler och gps. Jag menar såklart inte att vardagen är mer actionfylld nu för tiden, men att barns mediavanor har förändrats radikalt på 40 år. Actionvåldet i filmen kan man såklart ha invändningar emot - men jag tyckte inte det var överdrivet då även de mest skyddade barn nuförtiden knappt har undgått att se en hel del våld på tv/film/spel/internet och (många) knappast kan anses ovana vid genren, men det är ingen film för små barn. Filmen var skönt befriad från kärlek vilket 12-åringen fortfarande tycker är det tråkigaste som finns, både i böcker och på film.

Det hela slutade med att vi alla tre fällde en tår och kände oss nöjda med kvällens filmval!