Om det överhuvudtaget finns en gener som jag undviker så är det nog kärleksromaner, men när just en kärleksroman vinner Augustpriset så blir även jag nyfiken. Jag började lyssna på Egenmäktigt förfarande : en roman om kärlek av Lena Andersson i höstas, men det var fel på ljudfilen och det blev inte av att jag lyssnade klart då, men eftersom den gick som radioföljetong i januari och fortfarande finns kvar att lyssna på i sr's arkiv så passade jag på att höra sista delen av boken häromdagen.
Kulturjournalisten Ester Nilsson analyserar, ja närmast dissekerar, varenda mening och varenda handling från Hugo Rask, föremålet för hennes heta förälskelse och tillika känd konstnär, för att skapa mening och hitta belägg för att hennes kärlek är besvarad. Trots den stora åldersskillnaden är även Ester en vuxen kvinna, men hennes resonemang påminner ofta om tonåringens desperata behov av bekräftelse. Samtidigt är hon inte patetisk utan ställer gång på gång Hugo mot väggen för att han ingett henne falska förhoppningar. Det är både tragiskt och underhållande på samma gång och inte minst igenkännande. Det är just igenkännandet som gör att jag tycker att denna kärlekshistoria är så bra, att det faktiskt är såhär som kärleken ofta ser ut och inte alls inlindad i ett romantiskt skimmer.
Ämnesord
afrikansk litteratur
arbetarlitteratur
arkitektur
att blogga
barnböcker
bibliotek
bilderböcker
biografier
boken i framtiden
bokhandel
dansk litteratur
deckare
e-böcker
engelskspråkig litteratur
facklitteratur
familjefrågor
fantasy
film
filmatiseringar
finsk litteratur
fransk litteratur
grafiska romaner
guideböcker
handböcker
helgdagar
historia
historiska romaner
hobby
högläsning
invandrarlitteratur
irländsk litteratur
italiensk litteratur
italienska utflykter
japansk litteratur
kapitelböcker
klassiker
kokböcker
konst
kulturhistoria
litteraturpriser
livet i Italien
ljudböcker
läsning
läsplatta
läsutmaningar
moderna klassiker
norsk litteratur
noveller
om översättningar
poesi
politik
post-kolonialism
postmodernism
samhälle och ekonomi
samhällsskildring
semester
spansk litteratur
språk
svensk litteratur
tecknade serier
thriller
tidskrifter
traditioner
true crime
tv-serier
tysk litteratur
ungdomsböcker
uppväxtskildringar
utmaningar
tisdag 4 februari 2014
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ja för att vara kärleksroman är den verkligen realistisk, tyvärr. Ska man läsa om kärlek är det trevligare med böcker som Sylvia Days Synda:)
SvaraRaderaJag såg att du hade läst Synda, och den är förstås en väääldigt annorlunda kärleksroman i jämförelse med denna! Man ska aldrig säga aldrig, men just nu står den inte högt upp på läslistan ;)
RaderaJag tycker att humorn i den här boken inte så ofta pratas om - jag småfnissade hej vilt!
SvaraRadera