Jag ska bara fixa en grej i köket

Den är så tragisk, Moa Herngrens brättelse om Ingrid i Jag ska bara fixa en grej i köket, men den är så levande och Ingrids konstanta förnekelse av sina problem är väldigt trovärdig.

Jag tycker kanske boken hade vunnit på att vara något kortare, för någonstans i mitten så stannar drivet av och problemen ältas om och om igen. Men boken väcker starka känslor och jag vill ta tag i Ingrid och skaka om henne. Jag vill skrika till henne att det ät dags att rycka upp sig och ta tag i sig själv istället för att låta sig bedövas av vinets rus samtidigt som hon bara sjunker allt djupare in i självförnekelsen.

Moa Herngren vill säkert väcka känslor med sin bok. Hon lyckas och hon gör det bra, riktigt bra.