
Jag hade faktiskt rejält tröttnat på Mari Jungstedts deckarserie som utspelar sig på Gotland. Ändå har jag fortsatt läsa hennes böcker när de kommer ut - av gammal vana antar jag. Därför blev jag rejält överraskad av denna boken som är klart bättre än tidigare.
En anledning kan vara att de tar sig utanför Gotland och perspektivet blir lite större på något vis. Ämnet anorexia känns även det relevant och passar in i själva deckarstoryn. Jag upplever även att huvudpersonernas personliga relationerna är nedtonade och det gillar jag. Tycker inte om när man måste ha koll på vad som hänt i föregående bok för att hänga med i handlingen. När jag läser en deckare föredrar jag att deckarstoryn står i förgrunden!
Jag kan hålla med om att deckarstoryn ska vara i förgrunden i en bra deckare men i den här är ju deckarstoryn riktigt kass:-)
SvaraRadera