I över två veckor har jag vid tillfälle lyssnat på Jonas Jonassons succébok Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.Den är lång, den är totalt osannolik och den är ofattbart rolig.
Oj, vad jag skrattar när författaren hänvisar till Arto Paasilinnas komik. Sedan början av boken var en av mina tankar varit just att jag inte läst något med sån här härlig humor sedan jag hade en period på 90-talet då jag plöjde just Paasilinna.
Men den är som sagt lång och jag kände mig klar med boken vid drygt två tredjedelar. Visst är det kul att fortsätta följa Allan Karlsson vidare öden och äventyr, men tillslut räcker det liksom. Att allt omöjligt kan hända har man redan förstått och jag slutar skratta och förvånas över de förvecklingar han råkar in i.
Ett intryck består: historiskt är hundra år är ett mycket långt liv och det finns de som upplevt vad min generation kan tycka tillhöra förhistorien.
Det här är en sån bok som nästan känns obligatorisk eftersom den fått så mycket uppmärksamhet och alla verkar älska den. Jag försökte läsa en Paasilinna en gång men tyckte inte den var ett dugg rolig så detta är kanske inget för mig.
SvaraRadera