Kvinnan med det vackra namnet

För några månader sedan fick jag frågan av en kompis som gjorde sig av med lite böcker om jag ville ha Jag går bara ut en stund av Isobel Hadley-Kamptz. Jag tvekande inte ett ögonblick att tacka ja till boken trots jag vet att risken är stooor att böcker som jag får på det viset hamnar på en hylla i bokhyllan i år och inte ger mig annat än dåligt samvete... Men jag har länge varit nyfiken på kvinnan med det vackra namnet samtidigt som jag bara hade en vag uppfattning om att hon utöver sitt yrke som journalist även hade skrivit ett par romaner.

Språket i boken är så oerhört vackert. Ämnet barnlöshet är så oerhört tragiskt och följen av en avbruten graviditet kan vara så oerhört destruktiv att det bitvis är svårt att smälta och fortsätta läsa.

Boken utges för att vara en roman och Isobels man i boken heter Erik, det gör han inte i verkligheten, men jag upplever det som händer som självupplevt av författaren, fast jag kan givetvis inte dra gränsen var fiktionen tar vid. Det är en sån där bok där man (=jag) bara måste googla när den är utläst och se hur det har gått efter den punkt när berättelsen tar slut. Det finns inte så mycket info att hämta om Isobels privatliv, men av det jag hittar så verkar det ha gått bra för Isobel och hennes man, och jag pustar ut lite.