Isidor och Paula

Ola Nilssons korta roman är uppdelad i tre delar och i den första följer man Isidor i hans arbete som tunnelbaneförare och genom hans tankar känns det som om man sitter i förarhytten tillsammans med honom. Hans tankar rör sig ofta till Paula, hans kusin som tillbringar perioder på psyket och däremellan bor i en fönsterlös källarlokal där hon har skapat sitt hem.

Det starka bandet mellan kusinerna utvecklas i bokens andra del som utspelar sig i deras barndom. De heter Elin och Andreas och i deras fantasi är de hästarna Isidor och Paula. Fantasivärlden är et sätt att fly den verklighet de lever i. I boken spenderar de sommaren i Marstrand tillsammans med sina mammor och sin mormor, tre dominanta kvinnor, alla med mörka, destruktiva sidor som med alla medel måste döljas för omvärlden.

I bokens sista del är det Paula som står i fokus, som läsare hoppas jag att bardomens sår ska vara läkta, men det är den mörkaste delen av boken, och det hopp som ändå glimmade till under barndomen är svårt att finna i den nedårgående spiralen.

Jag gillar mycket hur författaren släpper in mig som läsare i huvudpersonens tankar, så att jag befinner mig där på plats. Det gäller speciellt första delen av boken, de andra delarna är det mer berättelsen i sig som tränger in i mig och gör det till en läsupplevelse i det kortare formatet.