Koltrastens sång

Jag tycker mycket om Linda Olssons böcker och I skymningen sjunger koltrasten är inget undantag. Följande text om boken skrev jag för sommarnumret av SWEAbladet Milano.

De tre huvudpersonerna i boken har en hel del gemensamt. De är alla tre ensamma människor som på ett eller annat sätt blivit lite tilltufsade av livet, de älskar böcker och dessutom bor alla tre i samma trappuppgång. De skulle säkert kunna fortsätta leva bakom varsin dörr och knappast bli varse varandras existens om inte en bokförsändelse en dag hamnar hos Elias istället för hos nyinflyttade Elisabeth som har samma efternamn. Elisabeth har stängt sin dörr och inte tänkt öppna den igen oavsett vad som händer, och det gör hon inte heller när Elias först kommer med paketet men för Elias blir hon en fantasi som flyter in i hans serietecknande och tar skepnad av en koltrast. 

När Elisabeth en dag ser genom fönstret hur Elias råkar illa ut så rusar hon ut för att hjälpa honom. På så vis möts de till slut och tillsammans med den före detta antikvariats ägaren Otto, utformar de en till att börja med mycket skör gemenskap. Mycket långsamt och med böckernas hjälp kommer de tre grannarna varandra in på livet och läsaren får ta del av deras levnadsöden. Det är en mycket stark bok om ensamhet men också om att våga möta sig själv och andra människor.